Beckomberga – ode till min familj
Författare: Sara Stridsberg
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Numera är det svårt att föreställa sig hur den psykiatriska vården har förändrats på bara några decennier. Med en försiktig start i Dresden i början av 1800-talet byggdes så småningom över hela Europa jättelika sjukhus för de människor som i äldre tid ofta ansetts djävulsbesatta, eller bara skamliga: inte föremål för vård och omsorg, utan för straff och uppfostran.
Med medikaliseringen av mentalvården och med diagnoserna – Karl Jaspers var tidigt ute med sin monumentala Allgemeine Psychopatologie från 1913 – ansågs sinnessjukhus vara den rätta platsen för dem som drabbats av vansinne. I Sverige byggde arkitekten Carl E Westman bland annat Sankta Maria sjukhus i Helsingborg och Umedalens sjukhus i Västerbotten. Samt Beckomberga i Stockholm, det största av dem alla. Dessa sjukhus var som egna städer, med allt vad patienterna ansågs behöva. När systemet var som mest utbyggt runt 1900-talets mitt rymde det 33 000 patienter.
Framväxten av mentalsjukhusen beskrivs i Sara Stridsbergs nya, mästerliga roman Beckomberga: ode till min familj. Och hon kommer också in på varför de inte längre finns. Under 1960-talet växte den så kallade anti-psykiatrin till en alltmera röststark, radikal rörelse, driven av Michel Foucaults Vansinnets historia och av psykiatrikerna R D Laing och David Cooper. Kombinationen av nya, effektivare psykosmediciner och besparingsiver i offentlig sektor bidrog än mer till att det fram emot 1990-talet var dags att släppa ut de psykiskt sjuka i samhället. Ett frisläppande som Stridsberg skildrar mycket rörande i några korta inskjutna kapitel om den siste patienten på Beckomberga.
Hospitalisering var det kritiska begrepp som reformatörerna använde för att driva fram en ny psykiatri. Men Stridsberg visar på att hospitalisering också kunde uppfattas som en trygghet. Olof har vistats hela sitt vuxna liv på sjukhuset. Personal och medpatienter har varit hans familj, och när han ska skrivas ut tar han sitt liv i skräck för den ensamhet som väntar honom därute i ett samhälle han inte känner till. Stridsberg skildrar, med sitt fina språk, hur den stora institutionen kunde fungera som ett skydd mot normalitetssamhällets stigmatisering av den psykiskt sjuke:
”Han har alltid vandrat ensam med sjukdomens märke som en blindstämpel under huden, synlig för alla utom honom själv. (...) med stumma ansikten har man vänt sig bort från honom, det har gjort honom rädd för människor och allt mer har han hållit sig undan och för sig själv.”
Med tanke på hur situationen har blivit för psykiatripatienter, med diagnosmanualen som psykiatrikernas Bibel och läkemedelsbolagen som dess prästerskap, med extremt korta vårdtider och en vilsen tillvaro mellan psykiatrisk öppenvård, socialkontoren och Försäkringskassan, finns det nog anledning att vara kritisk mot hur reformens resultat blev. Idag existerar bara en tiondel så många vårdplatser som under de stora sjukhusens tid. Men det psykiska lidandet har knappast minskat. Beckombergas tid var den verkliga välfärdsstatens tid, skriver Stridsberg, och tillägger: ”Var det verkligen en reform detta?”
Huvudpersonen i Stridsbergs roman, Jack, upplever också att sjukhuset är hans enda hem. ”Jag har aldrig varit så lycklig som här”, säger han. Beckomberga och dess excentriske läkare Edvard Winterson är ett tryggt värn gentemot den rastlöshet och inre oro som driver honom till droger, alkoholism och sexmissbruk.
Trots de psykiatrihistoriska avsnitten är romanen framför allt en familjehistoria, och en skildring av kärlekens omöjlighet.
Perspektivet är flickan Jackies – kanske ett författarens alter ego – och hennes förhållande till fadern Jack. Både far och dotter, medpatienter och vårdpersonal, beskrivs med stor ömsinthet. Genom sina ständiga besök på sjukhuset – Beckomberga blir som ett hem även för henne – vill Jackie rädda Jack, möjligen få honom att komma tillbaka till modern.
Synen på fadern är förlåtande, fastän hans alkoholism, självmordsförsök och sexmissbruk innebär upprepade svek. Det är svårt att leva, och blir bara svårare med tiden, säger han. Berättelsen upprättar ett slags psykologisk förklaring: ett socialt arv där föräldrar som sviker själva har blivit svikna av sina föräldrar.
Jackies mor drar sig undan, försvinner bort, känner sig sviken av att dottern riktar all sin uppmärksamhet mot fadern. Motivet med den flyende modern känns igen från Stridsbergs förra roman, Darling river. Det finns även andra förbindelser med Stridsbergs hyllade Lolitaparafras, när Jackie som 14-åring inleder ett sexuellt förhållande med en avsevärt äldre man, som dessutom är hustrumördare.
Jackies förklaring till faderns lidande är att han är för svag och skör för att försvara sig mot livet. Själv betraktar han sig som förlorad redan från början, och hans självmordsfantasier och försök är en röd tråd genom berättelsen. Hans inre oro är alldeles för stor för att han någonsin ska kunna älska. Sara Stridsberg använder inte begreppet ångest, och inte begreppet narcissism, men det är det sistnämnda läsaren kommer att tänka på när fadern ber dottern bevittna hans sista(?) självmordsförsök.
Språket är klart, enkelt och mycket vackert, i synnerhet i återkommande beskrivningar av moln och ljusspel. Tonfallen är sorgset poetiska, vemodigt smärtsamma. Snarare än ett ode, en hyllning, är boken en sorgesång över familjens omöjlighet. Kärleken, skriver Stridsberg i en romantisering, är det verkliga vansinnet: hänförelsen, svindeln, hysterin. Själv riktar Jackie mycket kärlek till sin son. Men hon har lämnat barnets far; ser sig själv som oförmögen att älska.
Trots all denna intima psykologi går det alltså också utmärkt att använda Stridsbergs skildring för att sätta anti-psykiatrin under debatt, på flera sätt. Dels är det uppenbart att Jacks oförmåga att vara förälder, eller kanske framför allt i att hålla fast kontinuitet i sitt liv och i sina relationer, härrör från sveket från hans egen mor. Men å andra sidan är det dottern som aldrig sviker honom. Inte heller som vuxen, när fadern flyttat till Spanien efter Beckombergas stängning 1995, och ständigt hotar med självmord eftersom livet är honom meningslöst.
Anti-psykiatern David Cooper skyllde psykisk ohälsa på familjerelationer. Men när han själv gick in i väggen fanns bara hans familj där för att ta hand om honom. Detta är en dubbelhet som alla som någon gång reflekterar över vansinnet, dess konsekvenser, lidanden och läkning, kommer i kontakt med. Med sin suveräna författarförmåga lyckas Sara Stridsberg göra den levande.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.
Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.
