BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Systrarna Ellen och Maria står i ett sådant slocknat paradis när deras pappa gått bort, i Agnes Lidbecks senaste roman ”Förlåten”. I Tessa Hadleys kommande bok ”Syskonen” är det ett helt litet kollektiv syskon och barn och någon ingift som tillbringar en sista sommar tillsammans i huset som bär på alla deras kollektiva mytiska urbilder, barndomslandets förtrollning, på gott och ont. När norska Vigdis Hjorth skriver så det isar om en fasansfull familjehemlighet som till sist måste ut i ljuset, är det en konflikt kring några stugor som bara två av fyra barn får ärva som är själva triggerpunkten. Detta att förvägras en av ens barndoms heliga platser.
Sommarhusen är befriade från vardagen
Sommarhusen har en alldeles särskild plats i litteraturen. Laddade, sprängfyllda med betydelsebärande markörer, men inte lika intima och kladdiga som det egna barndomshemmet. Inte lika fyllda av gråbleka måndagar med makaroner och morgonstress, istället minnen av ett undantagstillstånd, av sommarlovens flytande tid och förtätade nu.
Det är klart att de är tacksamma att ta som en utgångspunkt för böcker som vill grundligen undersöka hur en familjs medlemmar förhåller sig till varandra. Vilka spänningar som håller dem samman och vilka som hotar att splittra dem för alltid. Inte minst i de skälvande efterdyningarna av någon förälders död – vad finns kvar av barnen när mamma och pappa är borta?
Men, vilka är det som har råd med just denna specifika livskris?
Långt ifrån alla, ändå tycks familjedraman med väldigt få undantag alltid utspela sig i den väletablerade medelklass som ser det som fullständigt självklart att där finns ett sommarhus att ärva, eller inte ärva.
Inga romaner om campinglivet
– Sommarstugan vid insjön eller huset i skärgården är symbolladdade platser i nordisk litteratur. För det mesta är det medelklassen som har möjlighet att resa bort på semester och fånga sommaren.
Umgås intensivt med familj och släkt och dessutom bli en fysisk varelse som idkar kroppsarbete: Bygga veranda, måla om stugan i falu rödfärg och hugga ved, säger författaren Anneli Jordahl som tänkt och skrivit mycket om detta med klass och hur det skildras.
– Arbetarklassen campar och de välbetalda bland dem har egen husvagn. Allt för att slippa kroppsarbete som de tvingas underkasta sig hela året.
Men om detta skrivs inga romaner eftersom den medelklass som köper böcker vill läsa om sig själva. Om de läser arbetarskildringar bör det helst vara i form av avskräckande exempel. Missbrukare, brottslingar, något juicy.
De helt ”vanliga” katastrofer som kan uppstå runt ett dödsbo, kring en skilsmässa, utifrån en arvstvist, de är för själsligt och emotionellt fokuserade för att tillskrivas en arbetarklass som i svensk litteratur består mer av typer än av människor, en position, inte ett liv.
”Perverst uppehållande”
Kanske är resonemanget också att genom att placera sina romanfigurer i en samhällsklass där välståndet är självklart kan författaren gå runt en massa dramaturgiska hinder för den berättelse om relationer, minnen och konflikter som man vill berätta. Att stugan och tvisten om vem som ärver där främst är symbolisk, eftersom testamentet bara understryker den snedfördelning av kärlek som alltid funnits i familjen.
Men känslorna, relationerna, finns ju också där det inte finns artefakter, inte funnits källare och vindar där små babykläder och stora vävstolar kunnat stuvas undan.
Att rummen finns kvar, de rum där som barn man lekt, att man fortfarande har tillträde till dem, äger dem, kan bråka om dem. Jag som inte har något sådant (mer för att jag kommer från en släkt av uppbrott än av klasskäl) vill gärna intala mig att det är något unket och lite perverst med detta uppehållande vid tingen från förr, rummen från förr. Anneli Jordahl menar att där kan finnas en sorts desperation, i en tid då medelklassen sjunker i hierarkin, yrkena förlorar i status, lönerna är lägre och arbetsmiljöerna psykiskt krävande.
– Om medelklassfamiljen upplöses som livsform hur överlever vi då?
Denna rädsla för att sjunka tror jag är grogrunden för de populära familjeskildringarna. På ett plan handlar de om banala skilsmässor och otroheter och käbbel kring vem som får torpet. I stort handlar det om medelklassen skräck för framtiden.
Arv och miljö
Vigdis Hjorth
”Att ingen av er någon enda gång har frågat mig om min historia, har jag upplevt och upplever jag som en stor sorg.”
Så skriver den äldsta dottern Bergljot i ett mejl till sina systrar, efter det att en häftig diskussion om förskott på ett arv har blossat upp. De är fyra vuxna syskon, och föräldrarna har meddelat att två av döttrarna ska få ärva sommarstugorna som alla har ett förhållande till.
Syskonen
Tessa Hadley
Fyra syskon semestrar i sin barndoms sommarstuga. Roland kommer med sin nya fru som systrarna inte tycker om. Alice har med sig en gammal kärleks tonårsson som smider planer att förföra Rolands dotter. Fran kommer utan sin man som prioriterat turné med bandet. Och äldsta systern Harriet får sin självbild sönderslagen när passionen slår till. Nuet och det förflutna glider in i och påverkar varandra tills allt är förändrat.
Förlåten
Agnes Lidbeck
När Ellens och Marias pappa går bort ärver de familjens sommarställe i Stockholms skärgård. I arbetet med att reda ut dödsboet tvingas de för första gången på många år tillbringa en sommar tillsammans och måste därför konfrontera sina likheter och olikheter, sin svartsjuka och längtan.
