Inom filmkonsten finns det mängder av rafflande skildringar av strejker. Bo Widerbergs ”Ådalen 31”, Ken Loachs ”Bread & Roses”, John Sayles ”Matewan”, Stephen Daldrys ”Billy Elliot” – för att bara nämna några. Däremot tycks inte strejker göra sig i litteraturen. Det är visserligen inget fel på Birger Normans ”Ådalen”, Maria Sandels ”Virveln” eller Bunny Ragnerstams många romaner om 1800-talets strejkande arbetare – men någon vidare dramatik bjuder de inte på.
Egentligen är det obegripligt. Under strejker ställs stora värden på spel, individuella öden blir något större och i sällsynta fall balanserar hela samhället på en knivsegg. Dessutom har de ofta en blandning av dråplighet och dramatik över sig som borde vara oemotståndlig för en vass penna. Som när strejkande busschaufförer på 90-talet lade en spikmatta utanför Swedbuss depåer i Södertälje. Anledningen: man krävde rätten till pissepauser. Det är ju som upplagt för en scen i en roman av Klas Östergren.
Jesper Hamarks nya bok ”Strejk. Från satans svarta kvarnar till gigekonomin” är inte en skönlitterär skildring. Ändå påminner den om en novellsamling. Boken består av punktnedslag i strejkens historia som gestaltas med intensiv närvarokänsla. Ofta används en in media res-teknik: läsaren kastas in i bland strejkvakter och frustrerade förhandlare. Dessutom kan Hamark detta med dramatik. Så här kan han ett kapitel inledas: ”Det började med en fitness-app och slutade med den största strejkrörelsen på 30 år.” Som läsare suckar jag lyckligt: strejklitteraturen har äntligen fått sin egen Östergren.
”Strejk” är en bok som rör sig fritt över tid och rum. Från tändsticksflickor i 1880-talets East End till skolstrejkerna för klimatet. I ena stunden befinner vi oss i Kinas Iphone-fabriker för att i nästa landa i ett barrikaderat fikarum på 70-talet, där det doftar ylle och tobak. Låter det yvigt? Det är det – men det gör inte så mycket. Hamark är nämligen en lysande författare. Han skriver lättillgängligt, underhållande och spränglärt på samma gång.
Som läsare är det bara att hänga med när han gör utvikningar om hur gigekonomin fungerar, varför Apple knappt har några anställda eller varför ett nedlagt kolkraftverk förskjuter makten till arbetsgivarnas fördel. Att läsa boken är som att bjudas upp av en klasskampens Alf Henriksson – för att hoppa hage genom produktionens hemliga verkstad.
Hamark har en grundläggande förståelse för strejkens fundamentala betydelse i samhällsbygget. Den behövs. Hur många vet idag att arbetsnedläggelsen är enda anledningen till att vi kan njuta kollektivavtalens alla välsignelser? En strejk är den laddade revolvern under bordsduken under förhandlingen. När strejkrätten inskränks – som efter konflikten i Göteborgs hamn – är det ingen liten sak: kontinentalplattor rubbas i den svenska politiken. Detta är något den alltmera konservativa svenska befolkningen gott kan behöva påminnas om.
Samtidigt är Hamark allergisk mot strejkromantik. Krasst konstaterar han att arbetsnedläggelsernas utfall ofta är dystert: drar man bort inkomstbortfallet från löneförbättringarna är balansräkningen ofta noll. Dessutom är de flesta strejker korta, icke-sanktionerade och rör små saker. Minns den där fläkten i tvätteriet som Hanna från Arlöv drömde om i Nationalteaterns sång. Polska Solidaritet eller arbetarna i Ådalen som tvingade fram den svenska modellen tillhör klasskampens Catwalk. Ofta sägs det att det borde strejkas mer, och det stämmer väl. Men man måste vara medveten om att arbetsnedläggelsen är en uppslitande sak, där både företag och anställda ofta förlorar.
Men som sagt: ändå borde det faktiskt strejkas mer. I slutet av boken skriver Hamark om hur strejkvapnet har rostat under de senaste decennierna. Allt mer centraliserade fackföreningar, globalisering, en växande konflikt mellan miljö- och arbetarrörelse och repressiv lagstiftning är några av förklaringarna. Hamark påpekar dock att det inte måste vara så. Globaliseringens just-in-time-filosofi gör produktionsleden känsliga för störningar, i Kinas jättefabriker arbetar uppåt 350 000 migrantarbetare vilket gör dem till potentiella drivhus för radikalisering och i västvärlden trycker ungdomar på för att fackföreningsrörelsen ska vakna i klimatfrågan. I en underbar passage föreslår Hamark att facket kunde prova att lyssna på Greta Thunberg nästa gång hon uppmanar till klimatstrejk – till exempel genom att välja ut de värsta skurkföretagen. På så sätt skulle facken göra sig relevanta för den yngre generationen. Överlag menar han att sympatiåtgärder är ett underskattat vapen i arbetarrörelsens arsenal.
”Strejk” är kort sagt en fackbok som har allt. Dramatik i överflöd, ett lysande språk, humor och ett program för revitalisering av samhällsdebatten. Finns det någon rättvisa i bokvärlden regnar det priser och utmärkelser över den.
