Kriminalvården flaggar för att de behöver plats för fler. På grund av ”straffskärpningar och nykriminaliseringar” behövs minst 500 häktesplatser och 800 nya platser på anstalterna. Sverige är ett land med relativt få i fängelse.
Men diskussionen om brott och straff handlar inte bara om hur många vi spärrar in, utan hur vi som samhälle förhåller oss till själva idén om bestraffning. Vi ser oss som ett progressivt land i framkant men i frågan om fängelsestraff har inte mycket hänt de senaste decennierna. Medan politiker skärper straffen har det länge varit tydligt från forskarvärlden att fängelsestraffet inte fungerar. Senast i januari skrev sex kriminologer på DN Debatt att ”ständigt återkommande skärpning av straffen är dyrt, verkningslöst och ibland till och med kontraproduktivt”.
Att frihetsberöva någon är ett straff med en mängd följder. Konceptet ”fängelsestraff” är så omfattande att få kan förstå det. Jag gör inte anspråk på detta, för jag har inte själv upplevt den förnedring det innebär. Jag har inte heller delat ut straff eller hållit i nyckeln som låst in en människa. Jag har framför allt inte trott på effekterna av straffen.
Men jag är ändå delaktig. Fängelsestraffet är en kollektiv handling mot en individ, det utfärdas med tyngden av allas vårt deltagande och medgivande. Polisen, domstolen och kriminalvården är bara budbärarna, utfärdarna. För den frihetsberövade är straffet dels ett fysiskt och psykiskt straff: inlåsningen, isoleringen. Att inte längre betros att vandra fritt, att inte få ha kontakt med vänner och familj är en enorm bestraffning.
Men att straffas med fängelse innebär också ett relationellt trauma – ett socialt stigma och skambeläggande där vi som samhälle är avsändare. Att frihetsberövas är (när vi saknar dödsstraff) det största fingret som kan pekas på någon: ”Du har gjort fel”.
För att straffet ska kännas behöver det vara effektfullt. Friheten, det yttersta uttrycket för mänsklighet, tas ifrån den bestraffade. Att fängelsestraff i Sverige är ”vård” eller rehabilitering är sällan sant. En viktig del av bestraffandet ligger alltså istället i att den dömda förväntas drabbas känslomässigt. Den dömda själv blir alltså i slutändan utförare av den viktigaste delen av straffet. Det är den här överträdelsen av en individs integritet och fria vilja som många frihetsberövade upplever som värst, det trauma som många aldrig kan återhämta sig från, samtidigt som det är så skambelagt att få vill prata om det utanför en krets av också drabbade.
Ju hårdare den sociala sammanhållningen är, desto hårdare upplevs straffet. Som om någon som älskar en vänder en ryggen jämfört med någon som inte bryr sig.
Fuck you mot Putin
I en korrupt stat, där verklig demokrati inte existerar, kan straffet också vara ett sätt att disciplinera och krossa störande element, såsom kriminella och upprorsmakare.
När Pussy Riot vintern 2012 i en av Moskvas katedraler framför en låt om Putins korrupta relation till kyrkan är det ett fuck you till staten i ett av de allra heligaste rummen. Straffet ska komma att bli hårt för några av medlemmarna i det musikaliska kollektivet. Ryska fängelser är kända för sin inhumana miljö. Maria Aljochina målar i sin bok ”Riot Days” upp bilden av en kafkaliknande resa genom fängelsesystemet. Hon går genom det två-åriga straffet utan att låta sig brytas ner och vänder den politiskt motiverade repressionen till sin fördel genom att göra den till symbol för ett sjukt system. Hennes ursprungliga handling, att framföra punklåten i kyrkan, är bara första penseldraget i verket hon inte visste att hon skulle måla. Resultatet hyllas nu på svenska kultursidor.
Men, upplevs straffet hårdare för den som med konstnärligt uppsåt brutit mot lagar? Mot den som haft kreativ frihet som mål för själva brottsögonblicket? Eller för att använda samma metafor som tidigare; den som anser sig stå över straffets moraliska värde. Kanske. Eller så är det återigen vår narrativa upplevelse av en människa som spelar oss ett spratt. Aljochinas status som ofarlig i den mening att hon inte med våld utgör något hot mot Putins makt är en del av det som möjliggör vår förlåtelse för brottet. Hade vi hyllat henne i svensk media om hon använt våld? Hade det fått kallas konst då? Skulle vi varit lika förlåtande om ett svenskt konstnärskollektiv på samma sätt brutit mot svensk traditionell kultur och makt?
Konstaktioner behandlas olika
Det finns flera fall av kulturarbetare som brutit lagar med konsten som högre syfte. Konstnären Lars Wilks dömdes nyligen till dagsböter för att ha restaurerat det brandhärjade olagliga strandbygget ”Nimis”. Men oavsett Wilks övriga irrfärder har ”Nimis” alltid varit ett uppskattat verk som besöks av tiotusentals turister varje år. När artisterna och tv-programmakarna Frej Larsson och Simon Gärdenfors stod inför rätta (de friades senare) för att ha gjort intrång på ryska statens mark på en åländsk ö för att driva med rysk homofobi hejas de på av de flesta. Upproret ses som befogat då motpartens värderingar om homosexualitet ses som underlägsen vår.
Andra konstnärer kommer inte undan lika lätt. NUGs klotter på ett tunnelbanetåg liksom Anna Odells visit på akutpsykvården väckte allmän bestörtning. Dessa exempel, liksom den om Saga Berlins nerklottrade badbassäng, blir istället berättelsen om hur en konstnär utnyttjar ”våra” resurser för personlig vinning. ”De driver med oss!”. Konstens roll i samhället kan sägas vara att synliggöra gränser, och på samma vis är ett brotts betydelse och straffvärde är alltid något flytande, i ständig förhandling med vår kollektiva uppfattning om rätt och fel.
Meningslös logik
Vi tycker att vårt samhälle fungerar bra, till skillnad från Rysslands.
Och vi hyllar de som gör uppror mot ryska staten. Svenska kriminalvårdsmyndigheter paraderar i Pride-tåg och HBTQ-certifieras, men frihetsberövandets mekanismer är detsamma i Sverige och Ryssland, liksom dess konsekvenser för individerna.
Maria Aljochinas bok ”Riot Days” blir i svenska media-ögon en berättelse om rysk brutalitet, medan poängen med hennes bok är att belysa frihetsberövandets meningslösa logik.
