Elsie Johansson har givet­vis stenkoll på uttryckets etymologi, när hon i 90-års ålder bestämmer sig för att, ja, ta ”Bladet från munnen”. I efterordet skriver hon att syftet med boken varit att tala öppet om sexualitet och religion. Som läsare blir jag alldeles perplex: skulle hon haft hindrande fikonlöv för munnen i sina tidigare böcker? Johansson har skrivit romaner om sina skilsmässor, sexualiteten på ålderns höst, hon har lovsjungit sin makes penis i en underbar dikt. I sitt stora mästerverk – ”Kvinnan som mötte en hund” – skildrade hon en slags folk­hemsensamhet som drev en dam i famnen på ett djur. Kort sagt: det har knullats hejvilt i Johanssons författarskap.

”Bladet från munnen” är dock en bok som borde ha stannat i byrålådan, av en helt annan anledning. Enligt för­laget så är det en annorlunda berättelse­samling, där för­fattaren är mer närvarande än tidigare. Redan i sin förra bok, ”Riktiga Elsie” (2016), utvecklade Johansson en omständlig stil där hon först talade om vad hon skulle berätta innan hon berättade det, alternativt recenserade det hon precis skrivit. I boken skapade det en förtrogen samtalsstil, men här fungerar det inte alls. I ”Bladet från munnen” får man gå genom kilometer snårskog innan man kommer till gläntorna. Så här kan det till exempel låta:

Bladet från munnen. Har jag tagit det nu? Har jag vågat det? Jo. Till sjuttio procent kanske, men inte helt och hållet. När jag startade det här vågsamt ärliga och orädda skriv­projektet – avsett att bli mitt sista – bestämde jag mig tidigt för ett tema. Det lydde: Sexualitet och Religion. Underförstått: Tillsammans kan de bli rena katastrofen. Hur har då detta utfallit? Jo, att skildra sexualiteten har inte vållat mig det minsta problem, vare sig när det gäller praktiserandet eller dess följdverkningar (ifall de har varit någorlunda hederliga och acceptabla, vill säga).

Det är Storytel-prosa, som nog låter okej i uppläsning. Att läsa det på papper är dock odrägligt.

Vad är det då hon skriver om? Svar: lite allt möjligt. Här finns en barndomsscen från en midvinter under världskriget. Ett samtal i en nagelsalong tar en oväntad riktning och börjar handla om ett vedervärdigt övergrepp med en cykelpump. Vid ett tillfälle snabbspolar hon genom sin frälsning och avfrälsning under barndomen. Som läsare får jag lust att ta upp ”Glasfåglarna” (1996) där hon skrivit om samma ämne – fast mycket bättre. Vid ett annat tillfälle ägnar hon ett halvt kapitel åt att tala om hur exceptionell hon är. Eller rättare sagt: hon talar om för oss att hon ska tala om för oss hur exceptionell hon är – utan att komma till sak. Detta är ett drag som alltid funnits i Johanssons författarskap och som nog var utmanande när Jantelagen var ett instrument för att hålla nere arbetarflickor. I dag är dock Jante ett ruttnande lik, som endast Timbro låtsas lever. Det är lite sorgligt att Johansson inte ser hur det hon skriver glider motståndslöst in i dagens narcissistiska kultur.

Enligt författaren är ”Bladet från munnen” hennes sista bok. Om det vore så känns det sorgligt att Johansson – med sin sjungande prosa som doftar fränt av gödsel – skulle gå ut med detta hafsverk. Jag kan förstå att man på förlaget inte vågat gå med redigeringssaxen på en så folkkär författare. Likväl borde någon ha dragit i nödbromsen för denna anekdotsamling. Visst kan ett Sommar i P1 vara kul ibland – men att läsa manuset till fyra program på raken känns bara deprimerande.