På senare år har hon dock fått ett uppsving när författare som Édouard Louis och Didier Eribon berättat att de inspirerats av hennes sätt att skriva om klass, skam och sexualitet. I dagarna ger Norstedts ut hennes självbiografi för första gången, i Maria Björkmans tonsäkra översättning. Samt Katja Waldéns översättningar från 90-talet av ”Min far” och ”Kvinnan”. Och vilken lycka det är! Under ett par dagar läser jag böckerna i ett svep, och de fungerar som ett uppåttjack. Hennes sätt att kupa händerna runt sina karaktärer och skydda så väl deras originalitet som slätstrukenhet. Det är som att skjuta empati rätt in i venerna. Gång på gång måste jag springa ut från mitt kontor och läsa stycken högt för min fru.
Ernaux är vad man idag kallar en autofiktiv författare. Alla Ernauxs böcker utgår visserligen från hennes egna erfarenheter, men ändå finns det inte ett spår av självupptagenhet i dem. Snarare är hon likt Proust upptagen av den tid som flytt, att bärga bitar av det förgångna som malts till fragment i minnet.
I ”Min far” – en av hennes allra finaste böcker – berättar hon om sin pappa. En repslagare som mitt i livet tar sig uppåt i samhället, och öppnar en liten butik. I bokens inledning gör hon ett slags avsiktsförklaring: hon vill skriva utan samförstånd mellan läsaren och författaren om vem han är. Hon lyckas med ett vardagligt, neutralt språk fånga egenskaper som hennes förfinade akademikervänner aldrig skulle upptäcka: som att hans kärlek till cirkusmusik och vackra landskap var en sorts konstnärlighet. Hon lyckas också se att klassresan var hans revolt, hans motsvarighet till hennes 68. Ett uppror som bara hade en form: att arbeta. Så plötsligt kommer den melankoliska slutmening som rycker berättelsen ur sitt lilla sammanhang och placerar in den i det strängt hierarkiska Frankrike: ”Kanske hans största stolthet eller till och med det som gav hans liv dess berättigande: att jag tillhörde den värld som föraktade honom”. Så här gör ofta Ernaux: lyfter varsamt upp sina karaktärer i klassamhällets skarpa ljus med en drastisk formulering. Det är smått mästerligt.
Även ”Kvinnan” är en liten pärla till bok. Där berättar Ernaux om modern; en robust kvinna och en dominant mor. I boken gestaltar författaren henne som den drivande kraften bakom föräldrarnas uppåtstigande. Likt fadern utförde hon också en revolt som blivit osynlig i välfärdssamhället, i det att hon vägrade acceptera fattigdomen från uppväxten. I en hjärtskärande formulering naglar Ernaux fast moderns seger och nederlag på samma gång: ”Hon kunde alla knep för att handskas med fattigdomen. Denna kunskap som överförts från mor till dotter under århundraden tar nu slut med mig, som bara är dess arkivarie”. Sällan har den ensamhet som en klassresa skapar formulerats så vackert.
Slutligen ”Åren”, Ernauxs självbiografi, en bok som har hyllats världen över och bland annat nominerats till Bookerpriset. Den sticker ut i Ernauxs produktion. Inte bara är den längre (280 sidor) än alla hennes tidigare böcker. Den är också skriven på ett helt annat sätt. Här är tidsandan som hon vanligtvis skalar bort det centrala. Konstituerande minnen – som när hennes far försökte döda hennes mor och som hon ägnade en hel bok åt (”Skammen”) – drar förbi i en mening, likt ett snabbtåg som mullrar i horisonten. Till en början blir jag konfunderad. Ernaux använder det högst besynnerliga greppet att skriva ”man” istället för ”jag” – som om hon kommit på den märkliga idén att anonymisera sitt eget liv. Det är som om hon valt att måla sitt livs konturer i en genomskinlig vattenfärg. Men efter hand förstår jag att hon gör samma sak som i tidigare böcker. Ernaux har alltid varit mer intresserad av det allmängiltiga än det specifika.
Böckerna bildar en storslagen triptyk över en familj. En berättelse som börjar med hennes föräldrar i en fattig del av Frankrike under medeltida förhållanden. Sedan utvidgas den mot storstadens myller – öppnar läsarens sinnen för det konsumtionssamhälle som alla hennes generationskamrater kastades in i. Jag kan faktiskt inte minnas senast jag läste något så fulländat.
Rasmus Landström tipsar om tre andra favoriter av Ernaux
”Sinnenas tid”
Ett viktigt tema i Ernauxs författarskap är sensualiteten och sexualiteten. ”Sinnenas tid” är hennes mästarprov i ämnet. Här berättar hon om en affär med en gift man från Ryssland. På en skir och poetiskt prosa skildrar hon hur den lite burdusa mannen frigör henne från det tunga katolska arv hon bär på.
”I Remain in Darkness”
En slags uppföljare till ”Kvinnan” där historien om modern fullbordas. Här berättar Ernaux om hennes sista tid i livet, då hon drabbades av alzheimers. Ernaux rekonstruerar hennes sista dagar med hjälp av dagboksanteckningar som vittnar om hur rollerna kastades om: hon själv blev den vårdande medan modern blev ett barn. Finns tyvärr bara översatt till engelska än så länge.
”Happening”
Ernaux är en viktig feministisk författare. ”Happening” – som inte heller finns översatt till svenska – är en riktig skräckhistoria om hur hon vid 23 års ålder utförde en illegal abort, vilket höll på att kosta henne livet. Här är prosan uppskruvad och förtvivlad. Som läsare får man en konturskarp bild av ett patriarkalt klassamhälle där det är oändligt mycket svårare för kvinnor från ”enkla förhållanden” att göra abort än för kvinnor från högre klasser.
