Mer specifikt fattiga delinkventer från husvagnsparkeringar som reser genom mellanvästra USA för att sälja tidningsprenumerationer. En produkt inte särskilt många vill köpa, men Star lär sig att de sorgligaste snyfthistorierna funkar bäst. Eller de uppbyggliga "jag behöver pengar för att vinna ett collegestipendium"-lögnerna. De flesta vågar inte drömma om mer än att festa upp sina surt fördärvade dollar. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Star skolas av kaxige Jake (Shia LaBeouf) och blir så klart förälskad. Krångligt när Jake tagit rollen som rumpmasserande toffel åt hänsynslösa Krystal som bossar över hela operationen.

LaBeouf är kanske bäst castad, och gör realistiska tvära kast mellan arrogant charm, explosiv våldsamhet och patetisk underkastelse. En personlighet som nog inte ligger så långt från hans egen (jag har upplevt hans explosiva sida personligen). 

Sasha Lane är också utmärkt i rollen som Star, som skiftar mellan en naiv oskuldsfullhet och ett impulsivt dödsförakt. Både Jake och Star spelar smått osympatiska karaktärer som beter sig irrationellt och själviskt samtidigt som de kämpar för att hitta kryphål där de kan tillåta sig själva att älska och drömma.

I en sämre regissörs händer hade deras karaktärer blivit exotiserade som white trash-chic, eller bara skildrats som offer. Andrea Arnolds låter hela freakpatrullen vara precis så störig som man tänker sig att ett gäng ungar utan föräldrar eller framtid är. Att umgås i deras sällskap i nästan tre timmar testar ens tålamod rätt ordentligt. 

Som av en händelse lyssnar ungarna i filmen på i princip exakt samma musik som jag själv. Juicy J, Kevin Gates, Carnage, Migos och annan bastung gangstarap om att skaffa pengar och festa tills man sprängs. Musik med samma kulturella status som kidsen som lyssnar på den: skräp. Arnolds låter ofta musiken dränka allt annat ljud och lyckas skapa en stämning av "vi mot världen" när publiken får följa med in till festen i skåpbilen.  

Det är snyggt och känns äkta utöver Arnolds lite irriterande ovana att använda djur som symboliska pjäser (minns hur den fjättrade vita hästen i Fish Tank representerade längtan efter frihet) som fortsätter här med både björnar och sköldpaddor. 

Som generationsskildring har Andrea Arnolds gjort en slags Kids för 10-talet men som byter ut New Yorks trängda utsatthet mot parkeringsplatser, skabbiga motell och långtradarstopp. Och hiv-skräck har ersatts med en dekadent hopplöshet inför omöjliga förutsättningar.