Det är kontentan av vad Fiona Maye (Thompson) får höra av sin make Jack (Tucci) i inledningen av ”Domaren”. Han vill inte göra slut, bara skaffa bekräftelse utanför hemmets väggar. Men hon tvärvägrar, hotar med skilsmässa och byter så småningom lås, samtidigt som hon inte kan hålla ögonen från sin telefon och hoppet om att Jack ska ta sitt förnuft till fånga och komma tillbaka.

Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  

De två – hon domare, han universitetslärare – har varit gifta i åratal och har tappat inte bara glöden utan i hennes fall också intresset för relationen. I stället lägger hon allt sitt fokus på jobbet som domare med barnrätt som specialfokus.

När historien tar sin början har Fiona precis avgjort ett mål med ett par sammanväxta tvillingar, där föräldrarna vill låta Guds vilja ske medan domaren betonar att det är bättre att låta ett barn leva än att låta två (som inte klarar sig på ett hjärta) dö. Kniviga lägen är hennes jobb.

Och knivigt blir det när ett sjukhus går till domstol för att få ge en leukemisjuk 17-åring en blodtransfusion mot hans och hans Jehovas vittnen-föräldrars vilja. Står religionsfriheten och rätten att vägra medicinsk behandling över ett barns rätt att leva?

För att avgöra det tar Fiona, vars underdåniga sekreterare Nigel för övrigt är det mest brittiska som visats på en bioduk på decennier, det oväntade beslutet att besöka ynglingen vid hans sjuksäng. Där uppstår ljuv musik när den musikaliska domaren börjar sjunga en Yates-text till en melodi som Adam (Whitehead) lärt sig spela på gitarr. Mötet gör starkt intryck på dem båda – och får oanade konsekvenser.

Så långt är det spännande, ett moraliskt dilemma ska få ett smärtsamt slut, men blir det att köra över en klok och sympatisk ung mans självbestämmande eller att ge upp om att rädda hans liv?

Men någonstans i mitten tappar manuset styrfart och går in i klichéartade skildringar av STORA KÄNSLOR. (Här går det bra att bocka av ”springa gråtande genom ett regnigt London” på förutsägbarhetsbingon.) Jag har inte läst Ian McEwan-boken som manuset bygger på, men om det funkade i bokform gör det inte det så bra på film.

Dramatiken som regissören Richard Eyre uppnådde i flerfaldigt prisbelönta ”Notes on a scandal” (2006) finns – trots fint skådespeleri från Tucci, Thompson och Whitehead – helt enkelt inte där den här gången.