BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

De är kultförklarade, hyllade och skildrade i otaliga böcker, filmer och romaner. I Artipelags stora utställning, The Bloomsbury Spirit, som öppnar i helgen tolkas gruppen och de miljöer gruppen rörde sig i. ETC ringde upp utställningens kurator, Bloomsburykännaren Ingela Lind.

– Det är en grupp som jobbade på alla plan, totalt gränsöverskridande. Hur ställer man ut det? Vi tolkar det så som man gjorde på 1800-talet, när man byggde dioramor på museerna, halvmiljöer. Vi bygger upp delar av Charleston, det lantställe som varit väldigt stilbildande för Bloomsburygruppen, där de alla vistades, skrev, målade, samtalade och hade partys, berättar Ingela Lind.

I utställningen har ett antal rum byggts upp. Ett förkrigspräglat London, en modernistisk utställning i London som gjorde skandal, ett kafé som Bloomsburygruppen ritat i sin kollektiva verkstad, rekonstruerat efter ett svartvitt fotografi.

Även personernas rum finns med och de olika lagren som omgärdade gruppen, såsom orientalismen och det queera kärlekslivet. Alla rummen har målats av samtida konstnärer.

– Vi har lånat konsthantverk, konst, textil och möbler från engelska institutioner.

Och samtida svenska konstnärer har målat och gett sin tolkning i dag. Det blir ett allkonstverk av då och nu.

Varför är det läge att återuppliva Bloomsburygruppen?

– De är superaktuella. De trodde på upplysningsarvet, de var modernister, väldigt socialt engagerade och optimister inför framtiden. De menade att man äntligen kunde få uttrycka sig precis som man ville. Modernismen var för dem att man öppnade allting, både framtiden och historien. Vanligtvis brukar vi ju läsa om modernismen som något där man slänger historien och bara tänker på framtiden, dadaismen sa: ”krossa historien!”. Det är inte Bloomsburygruppens linje. Jag kallar deras linje för en mjuk modernism.

– De hade en filosof som hette G.E. Moore som någon sorts intellektuell guru i början av 1900-talet. Han sa att samtalet, vänskapen, sökandet efter sanningen och det goda, det är livets mening och livets mål. Bara man höll på det, menade de, så kunde man strunta i alla konventioner. Det är det som gör dem aktuella. Den ständiga dialogen, sökandet efter sanning, det är något du inte hör i dagens debatt.

Vad har fascinerat dig mest? Konsten, litteraturen och tankarna som kommit från den här gruppen, eller livsstilen, vänskapen och kärlekstrianglarna?

– Det är banne mig alltihop. Jag började med Virginia Wolf och sedan började jag undra vad det var för konstiga typer hon omgav sig med. Jag blev enormt fascinerad av det här att man kunde tro på upplysningsarvet, tro på sökandet efter sanning och samtidigt vara optimist. Det finns något väldigt inkluderande och lätt i deras sätt att vara. Det vill jag visa upp, som en alternativ modernism. Vi håller på att förlora oss så mycket, det är en väldigt elak och fräck ton i debatten, med tvärsäkra uttalanden mot varandra. Sökandet och prövandet är alldeles nödvändigt igen. Det är deras hållning som har intresserat mig.

Du lägger stor vikt vid gruppens genreöverskridande, varför är det intressant?

– Som konsthistoriker och litteraturvetare har jag nu också suttit och läst Keynes ekonomiska texter. Det har varit väldigt roligt. Keynes är bara känd i Sverige som ekonom. Men ekonomin var aldrig hans mål. Han såg ekonomi som ett medel för ett liv i konsterna. Han var en enorm njutningsmänniska, och han var uttalat gay och umgicks med alla kategorier av människor. Han tillhörde den absolut innersta kärnan i den här samtalsgruppen. Han var jätteintresserad av konst och litteratur.

– Hela mitt yrkesliv har man pratat om genreöverskridande, men det är ingen som gör det på riktigt. Konstnärer och författare kan diskutera med varandra möjligtvis, men när diskuterar de med ekonomer? När diskuterar filosofer med matematiker? Det gör vi inte alls i dag, men de gjorde det.

Det kan vara lätt att avfärda Bloomsburygruppens livsstil, vem hade råd att leva så egentligen?

– Absolut. Det är klart att man kan se det så, men de var fruktansvärt hårt arbetande också. Nidbilden av dem är att de är en samling lycksökande luffare på landet, men det stämmer inte.

– Jag säljer dem inte med hull och hår, men varför kan vi inte ta det bästa från dem? Jag skulle vilja ha mer av den här optimismen och genreöverskridandet. De förenade estetik och politik på ett sätt som jag sällan sett. Och jag är väldigt avundsjuk på deras dialoger.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.