– Jag fattar ju nu att jag har haft en fucked up uppväxt. Jag är uppfostrad med att fly. Och flykten blir antingen självmedicinering med alkohol och droger, eller också att ta sig framåt, jaga kicken, byta sin identitet, erövra social status ... Och det kommer egentligen inte från mig, från någon njutning, det kommer av ren överlevnadsinstinkt. Jag har känt mig som en japansk krigare som alltid är beredd för strid, och alltid förväntar mig katastrofer.
VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
Började som monolog
Alexander Salzberger sitter med en cappuccino på ett stimmigt fik vid Hornstull. Vi går igenom den spretiga livshistoria som han berättat om i det självbiografiska projektet ”Kicktorsken”. Det som började som en monolog på Backa teater i Göteborg för fem år sedan, tog honom till Dramaten och tv, och som nu i dagarna har blivit till en bok med samma namn.
– När jag skrev monologen upplevde jag inte att det var så terapeutiskt. Men boken har varit omvälvande att skriva. Den är mer fiktionaliserad, vissa saker är helt påhittade medan mycket är helt sant också, säger han.
Han kallar det en fiktiv roman, men berättar samtidigt att uppväxtskildringen och situationerna med familjen i barndomen är i stort sett helt autentiska. Den alkoholiserade mamman som upprepade gånger pratar om hur Alexander var oönskad och borde ha blivit bortadopterad, styvpappan som slår honom redan som litet barn och som aldrig visar några känslor. Och ett drogmissbruk som inleds redan innan tonåren.
Ingen offerkofta
Resan till hyllad skådespelare har varit nästan ofattbart lång.
– Det är väldigt tydligt varifrån man kommer. Jag tänker mycket på det. Det är helt otroligt att man kan komma från så skeva värderingar, med homofobi och ett ständigt närvarande våld till att vara en relativt fungerande människa ändå. Det kanske är klyschigt, men det är också något fantastiskt i det.
Samtidigt är han mån om att inte tycka synd om sig själv, att inte göra sig till någon offerkofta.
– Jag tycker verkligen inte synd om mig. Det var därför jag gjorde huvudpersonen i boken så osympatisk. Om han hade varit för god så hade det blivit för geggigt. Skådespelaren som beskrivs i boken är ganska konstruerad, medan privatpersonen är mer äkta.
– Visst, jag har jobbat hårt för att nå hit, absolut. Men mitt hårda arbete har inte handlat om att det har varit svårt att komma in på Scenskolan eller Dramaten, det har jag aldrig haft problem med. Problemet har varit att klara av ett liv utanför, grundläggande saker som att kunna lita på en annan människa. Kan jag tro att den vill mig gott? Vågar jag stå kvar? Det tycker jag är viktigt i boken också. Det är först när han börjar leva odestruktivt som han börjar blomstra på riktigt.
Känner du dig färdig med den här historien nu?
– Alltså grejen är att jag fick ju pengar från Svenska Filminstitutet till att skriva ett filmmanus. Men så kom bokerbjudandet och då drog jag i handbromsen lite. Jag tänker först teaterpjäs, sedan bok, och så om boken blir väl mottagen och allt fungerar så har man lättare att finansiera upp ett filmprojekt sedan. Det handlar om att bredda, få ut berättelsen till fler och fler.
Så om allt går vägen blir det alltså en film av det?
– Ja, det hoppas jag, eftersom vi har skrivit 45 versioner av filmmanuset, haha. Jag tänker inte ge mig förrän David Dencik spelar min styvfarsa!
– Men just nu är jag asmätt på mig själv. Och jättenervös för hur boken ska tas emot.
