Sju filmer i en
Inom ramen för vanliga dussinfilmer, "Sju vågade livet, Kellys hjältar, Älskade spion, osv osv", finns alltid ett stänk av verklighetens problem. Ekonomiska problem. Kärlekens snårigheter. Sentimentaliteten. Psykologiska förvecklingar. Kort sagt: schablonen - revolvermannen-fråningenstans-som-rensar-upp-staden-och-erövrar-borgmästarens-dotter-, lämnar utrymme för annat smått och gott.
I Stjärnornas krig däremot, är alla schabloner destillerade och döda. Dom kan liknas vid hinkar fyllda med en soppa av galaktiska explosioner, Londons symfoniokresters bravader och rymdskepp i överljdushastighet. Dessa hinkar är till antalet sju.
Först en hink fylld med moral. Det onda elaka rymdskeppet angriper det goda och erövrar det. Den söta prinsessan tas till fånga och därmed har vi fått lära oss vems sida vi ska stå på.
Sen kommer humorhinken, som trögt försöker få handlingen att komma ighång. Filmens enda personligheter simmar här omkring och gör sig löjliga i en sandöken. Den ena en klok soptunna som kvittrar, den andra en engelsk buttler av det dummare slaget. Bägge är robotar och filmens enda verkliga människor. De är på flykt undan kejsarmakten, med hemliga ritningar över kejsarmaktens dödsvapen. Ritningar som kan besegra det annars ointagliga vapnet. Av öknens rövare tillfångatas emellertid våra robotar och säljs så småningom till en farmare.
Då fylls den tredje hinken. Familjehinken. Här ska vi lära känna den unga blonda hjälten - Luke, och eftersom filmen är gjord för en yngre publik så sker det genom en smärre generationsmotsättning. Bondpojken vill ut i vida världen, men farmaren behöver en dräng för skörden. Och pojken tvingas ge e fter. Men, när vår soptunna flyr från farmen, för att följa sitt hemliga uppdrag och hitta prinsessans enda riddare - riddare Obi-Wan Kenobi, så tvingas Luke ge sig ut i öknen och söka efter soptunnan. Trots att den här öknen helt saknar kaktusar, dyker det snart upp något apacheliknande (det så kallade Sandfolket) och överfaller vår hjälte. Han räddas dock av innehållet i hink nummer fyra.
En hink som i huvudsak består av riddare Obi-Wan Kenobi. En man som äger den otroliga Kraften och dessutom alla farfars trygga, visa, goda, livserfarana egenskaper. Tryggheten i filmen har gjort entre. Nu ska man rädda prinsessan, och för att regissören skall kunna ge pojken moralisk rätt att lämna hemmet, låter han de kejserliga trupperna spränga huset i luften och bränna adoptivföräldrarna. Nu är det bara raka rör in i hink nummer fem.
Möt rymdens trasproletariat! Lösa existenser från rymdens alla hörn. Möt en luden sak med två par extra ögon i näsan. Känn den kalla blicken från en mördare dödsdömd i tolv solsystem. Låt saloon-musiken skvala över dig medan du lutad mot bardisken försöker beställa en bärs. Den avstannar för en sekund när Obi-Wan hugger armen av en provocerande figur, men lunkar snabbt vidare i välkänt westernmaner. Det är på den här saloonen Obi-Wan hyr den tuffaste diligenskusken.. f'låt rymdpiloten, denna sida nebulosornas klippiga berg. En pilot som snabbt för dom mot den kommande konfrontationen med kejsardömets dödsvapen.
Efter några sekunder står vi där upp till knäna i hink nummer sex. Den lilla vältränade kommandogruppen, eller är det med James Bond med underhuggare, fritar prinsessan ur fiendens klor. Detta under ett springande, tassande, smygande, skjutande i välkänd stil. Strålpistolerna är dock lite klumpigare än våra tiders kanoner, så det hela tar sin tid. Den ädle riddaren OBi-Wan Kenobi utkämpar här också sin väntade duell med den onde riddaren Darth Vader (som alltså också äger kraften, fast använder den i oädelt syfte). Vår gode riddare låter sig här frivilligt dödas för att uppgå i en annan dimension. Hans ande svävar nu över resten av filmen.
Som till ytan är så liten. I hink nummer sju ryms nämligen hela Stilla havet och andra världskrigets alla sjöslag. De amerikanska attackplanen (rebellernas rymdskepp) störtdyker mot det japanska hangarfartyget (kejsardömets dödsvapen) som till slut upplöses i en enorm explosion. Likheterna vi såg med Slaget om Midway, eller vilken billig krigsfilm som helst, var slående. Och lika ögonbedövande.
Ja, sen återstår inget annat än hjältarnas medaljer och det stora frågetecknet.. Vem skall prinsessan gifta sig med? Bondpojken eller den tuffe diligenskusken? Filmen ger inget svar utan bäddar för nästa succe.
Och soppan fungerar
Visst låter det här lite väl magstarkt. Men ändå satt vi där med gapande munnar och gick så småningom ur biosalongen med ett fånigt leende på läpparna. Och sen tog det flera timmar än den där -bong-pang-fjing-fing-schabadom.känslan av dunder och brak försvann ur hjärnan. Filmen lyckas arbeta sig in i våra hjärnor trots en total brist på mänsklighet, handling, tanke, filmteknik, ja allt man brukar kräva av en någorlunda film.
Hela soppan är ju så tunn att den allra minsta sekund av eftertanke skulle få oss att matvägra. Men det är just det som är finessen. Vi får aldrig den där lilla sekunden. Det är bara raka rör tam-tam-tam-tam.
Allting bygger nämligen på självklarheter. Det finns aldrig någon tvekan eller oro. Aldrig något uppseendeväckande eller konstigt. Filmen guidar oss vänligt från farlighet till farlighet utan att vi reagerar. Hur?
Ett exempel är skådespelarnas kläder. Fienden, den onda makten, är inte ond på grund av några elaka handlingar eller konstigaheter, den är ond helt självklart från första stund därför att den är ond. Det uppnår man genom att ge de onda masker för ansiktena. Plastmasker som effektivt hindrar all identifikation och känslokommunikation med publiken. Plastuniformerna är egentligen bara hinder, de är i vägen i strider, försvårar synförmågan och skyddar inte ett dugg mot laserpistoler. De finns bara för publikens skull, så att det aldrig skall råda någon tvekan om vad som är mänskligt respektive ont-omänskligt. Och har man inte masker så låter man kejsardömets generaler gå omkring i fascistlikannde uniformer, generaler som slående nog alla befinner sig i övre medelåldern (som våra farsor..).
Hjältarna och det goda är däremot unga vackra saker, såvida de inte är gamla, trygga och skäggbeväxta ting. Dessa trevliga saker rör sig naturligtvis i vanliga trevliga kläder av det lite poppigare slaget.
Så, bara genom vi kommit in i det självklaras värld. Ont är ont och gott är gott. Punkt slut.
Oj, en robot!
Med denna ytterliga förenkling naturligtvis inte rollerna bli annat än otroligt platta enkla typer - inte människor. Det är också därför de i pressen så beundrade robotarna kan fungera. Def år svara för det mänskliga; rädslan, sovandet, badandet, känslorna och humorn.
En robot som har dessa egenskaper imponeras vi nämligen av:
- Oj, han är ju nästan mänsklig!
Om en lika dåligt regisserad skådespelare skulle fylla samma funktion så skulle vi tänka
- Nä, den här hjälten är ju som en robot!
De känslor dessa robotar förmedlar är ju naturligtvis också av det ytligare slaget. Några djupare vill man givetvis inte ge eftersom det kräver. eftertanke och lugn. l en film av tam-tam-tam, funkar inte
det. All efterdyning är förbjuden. Allt händer slag i slag.
Det är speciellt två horribla exempel vi tänker på.
- Det ena när pojken Luke upptäcker att hans adoptivföräldrar
mördats av Kejsarens trupper. Genom att hela tiden filma i ögonhöjd lyckas man ta bort allt det hemska. Vi betraktar två skelett som ligger brända på marken och konstaterar kallt att de är döda.
Luke böjer lite bittert på huvudet och vänder sig om för att beslutsamt rädda prinsessan och bekämpa det onda.
Att få se sina föräldrar brända borde i normala fall åtminstone,
ha lett till en tankepaus, en liten gråtskvätt. Men icke. Här gäller det ju bara att ge pojken moralisk rätt att lämna hem och familj för att ge sig ut i äventyrens värld. Med andra ord, om man genom andra kameravinklar (man kunde till exempel låta kameran söka runt för att Pang, plötsligt visa upp de brända liken) försökt få fram
känslor, eftertanke, sorg, skulle filmen inte längre fungera.
Den dåliga regin, tekniken och skådespeleriet skulle ha avslöjats.
Istället går man direkt raskt över till nästa scen där Luke och Obi-Wan ger sig iväg mot staden och rymdskeppen.
- Det andra exemplet är i dimensioner ännu mer horribelt.
Plötsligt, när Galaxkejsardömet låter spränga en hel planet i luften, känner Obi-Wan en stark skälvning i Kraften.
"Miljarder människor skrek", säger han och fortsätter, "men fortsätt du med din vapenövning, Luke". Och det är allt. Direkt riktas vårt intresse på om Luke skall kunna lära sig använda den Kraft
som Obi-Wan behärskar. Inte en sekund av eftertanke. Inte
en chans till lite distans. Några miljarder människor, häpp!
En stilbildare?
En del kritiker har ibland låtit påskina att det här är något
nytt, att Stjärnornas krig skulle vara något aven grundplåt
för kommande "science fiction"-filmer. Vi betvivlar
det. Rent tekniskt är filmen inget. Varken klippning, ljus eller kameravinklar är något att berömma. Snarare tvärtom. Och bristerna beror helt enkelt på att man inte behöver
nån vidare teknik i en film av det här slaget.
Det är ju bara händelse på händelse, plåtat i samma kamerahöjd (ögonhöjd) med samma ljus och samma klipp. Om de schabloner
filmen arbetar med är destillerade, så är all teknik utslätad. För att inte väcka uppseende eller störa-uppröra. Vi ska ju bara sitta stilla och betrakta, inte reagera.
Vi vågar alltså påstå att filmtekniskt är det här inget. Däremot finns det en sjuhelsikes massa filmarkitektur. Flotta rymdskepp, balla städer, tuffa bilar och så vidare och så vidare. Men om man jämför den här arkitekturen med Stanley Kubricks "År 2001", så ser vi att det inte är så märkvärdigt ens här. Noggrant, javisst - men inte märkvärdigt.
Rymden eller Arvika?
Att filmen pga sitt tam-tam och sin enkelhet fungerar får ibland de mest absurda konsekvenser. Stjärnornas krig skall ju vara en rymdfilm. Men som vi alla vet känns rymden inte speciellt hemtam för oss människor. Skulle man skildra rymden som rymd så skulle vi nog känna oss lite små, ensamma i dden öde tysta rymden. Därför susar det och dånar runt den här filmens rymdskepp. De störtdyker med ett vinande, sljuter med ratata-explosioner, och så vidare och så vidare. Man har kort sagt helt struntat i att det faktum att rymden inte innehåller någon luft, och alltså inte kan innehålla ljud. Anledninge är solklar. Vi ska inte känna oss som om vi vore i rymden. Vi är i Arvika.
Personligen hade vi också väldigt roligt när de små attackrymdskeppen anfaller kejsardömets dödsvapen och man i radion hör: "Sätt vingarna i anfallsposition".
Vingar? I anfallsposition? I Rymden! En detalj som åter vbevisar att här inte rör sig om någon rymdfilm utan om en valig krigsfilm från andra världskriget 25 000 ljusår härifrån.
Är folk då idioter?
Ja, är vi dumma som ändock dag efter dag fyller biosalongen? Nej, knappast. För det första är man inte idiot innan man går in. Man blir det inne i salongen, där enkelheten, allt dundrande tam-tam, effektivt förhindrar alla kritiska tankar. Men vi blir också offer för en masstämning. Om två eller tre ensamam människor skulle se den här filmen så skulle den knappast fungera. Utan en lite hysterisk stämning i salongne blir det ju betydligt svårare att falla in i filmens mönster och acceptera den. Men med en publik som skrattar, applåderar och så vidare blir det hela lättare. Och när man så kommit ut ur bion, så har man fått sig effektivt hjärnlavemang och glömt världens obehag för en stund. Problemet är bara att den ideologi filmen innehåller och det sätt den löser sina problem på bara kan föra betraktaren på villovspår. Speciellt om man är tolv år och tycker galaktiska explosioner är balla.
Men enkelheten, tamtammet, räcker verkligen det? Nej, naturligtvis inte. En film som Stjärnornas krig skulle vara dömd om inte tidningarna skrev om den. Om inte leksaksproducenterna tog den som förebild. Kort sagt: om inte filmens namn blir ett begrepp. Det vi kommer att minnas om fem år från den här filmen är inte handlingen eller explosionerna. Det är begreppet och det allmänna stohejet runt filmen. Marknadsföringen av filmen är med andra ord halva filmen. En marknadsföring som dessutom är ganska smart. Flygblad, affischer och så vidare framställer det hela som en ganska sexig grej, med en Vampirella till kvinna bredvid en ståtlig ung man. I filmen sträcker man sig inte ens till en lätt puss på mun. Men så är ju också affischerna gjorda för en lite äldre publik. Leksakerna, de små killarna som delar ut flygblad, iklädda de ondas plastuniformer, ökar ytterligare känslan av att det här inte bara är en film, utan snarare ett jippo. Ett evenemang man gått att åse.
Bara en kommersiell film?
Ja, slutresultatet blir alltså att man med pengar och rekvisita lyckats göra en publiksucce. Att kommersialismen återigen fungerat. Och just därför är det så dumt att bara rycka på axlarna åt en sån här iflm och "klokt" konstatera: en kommersiell platsprodukt. Om den kloke aldrig använder sin kunskap för att avslöja och ge metoder till andra att själva avslöjsa filmer som Stjärnornas krig med, så kommer vi till slut får en ännu mer utvattnad filmkultur. Där stjärnornas krig dominerar och dödar den filmkunskap och läsarförmåga som mera "svåra filmer" typ "År 2001" kräver. En filmkultur som låter en liten klick intelligenta sitta och ebtrakta bra, avancerade och utvecklande filmen, men lämnar skiten åt massorna. Kultur är ju en fråga om kunskap. En flmkritiker bör försöka sprida sin.
Till slut till dig som ändå vill gå och se en science ficiton-film: Vänta ett tag och släng inte ut pengar på denna western-riddar-saga. Kanske nån filmstudio kör "År 2001" eller liknande. Snart borde det väl komma riktigt och bra science fiction även på biodukarna. (Om man får tro förhandsrapporterna, vilket man nog inte ska göra.) Och så jävla bråttom är det väl inte att kronor 17,50 så lätt få kastas i sjön.
