Regi: Wim Wenders, Juliano Ribeiro Salgado
Medverkande: Sebastião Salgado, Juliano Ribeiro Salgado, Lélia Wanick Salgado, Wim Wenders
I 40 år har Sebastião Salgado rest över världen för att dokumentera människans villkor: arbetare som sliter vid oljeriggar i Kuwait eller marscherar i Sydamerikas högländer, familjer som flyr genom Sahelöknen med döden hack i häl, föräldrar som tvingas jordfästa sina barn. Hans svartvita foton har en nästan drömlik kvalitet, samtidigt som de alltid har konkreta människor och situationer i fokus. Han sökte efter hopp och styrka på världens mest hopplösa platser, och lät människor se beslutsamma och hjältemodiga ut trots de utsiktslösa situationer han fann dem i.
Wim Wenders, själv en världsstjärna bakom kameran, har på senare år intresserat sig för andra kreatörer. I Buena Vista Social Club (1999) intervjuade han artister från Kubas musikscen på 50-talet, i The Soul of a Man (2003) följde han tre amerikanska bluesmusikers karriärer, och i Pina (2011) använde han 3D-teknik för att låta oss lära känna den tyska danskoreografen Pina Bausch.
När Wenders nu berättar Salgados historia använder han en intressant teknik, nämligen att sömlöst klippa mellan tre berättelser – när Wim Wenders följer med på en expedition, Salgados berättelser om sitt liv och fotografier, och sonen Juliano om hur det var att växa upp med en frånvarande pappa och till sist delta i hans expeditioner. (En del av filmmaterialet står sonen för, och han står med som regissör.) En annan läcker teknik är att Wenders filmar Salgados ansikte från fotografiernas perspektiv, medan Salgado tittar på och kommenterar dem.
Kanske får vi höra för lite om sonen, och om hans livs- och arbetspartner Lélia som formger hans fotoböcker och kurerar hans utställningar. Å andra sidan vill Wenders uppenbarligen dröja vid Salgados motivation, kreativa process, och historien bakom bilderna. Det hade varit minst lika intressant att höra ännu mer om detta. Och bara se fler bilder, som – om vi bortser från att de under 80- och 90-talet var så populära att de nu gränsar till FN-kitsch – faktiskt är otroliga.
När han återvände från Rwanda 1994 mådde Salgado så psykiskt dåligt att även hans kropp började brytas ned. Han fick utslag över hela kroppen och hans sperma byttes mot blod. Läkaren sade att han måste sluta fotografera innan han kollapsar helt.
Salgado återvände till sin hemby för att återhämta sig, men fann att naturen var lika illa därhän som han själv. Den levande regnskog han växte upp i hade blivit till en karg, livlös stäpp. Precis som Lélia en gång köpte hans första kamera, kom hon på idén att åter fylla hans barndoms hemtrakter med grönska. I den jord han sett så många skelett sänkas ned planterade de nu miljoner träd. Ekosystemet återvände till området och Salgado fann paradoxalt nog i naturen en ny källa till hopp för mänskligheten.
Han begav sig ut i världen igen, men fotograferade denna gång andra varelser än människan – pingviner, ödlor, sälar, valar – och dessutom samhällen i Amazonas som fortfarande levde i samklang med sin gröna omgivning. Resorna resulterade i den bländande vackra utställningen Genesis, som förra året kunde ses på Fotografiska museet i Stockholm.
Och just genesis, ursprung, är ett dominerande tema i hans karriär. Filmen inleds med bilder från världens då största gruva Serra Pelada, där så många som 100 000 arbetare bröt mineraler för hand i en enda myrstack. Salgado berättar att han här såg människans historia spelas upp framför ögonen: byggandet av pyramiderna, Babels torn, kung Salomos gruvor. Han hörde guldet viska ur berget, såg det förslava oss vid beröring.
Detta leder oss till en vanlig invändning mot Salgado, bland annat framförd av Susan Sontag i The New Yorker (9 december 2002) och Kari Andén-Papadopoulos i DN (1 jaunari 1992), nämligen att han estetiserar eländet och därigenom passiviserar tittaren. Genom att stilisera sina bilder så starkt bryts händelserna enligt kritiken ut ur sin sociala kontext och tjänar som en vacker iakttagelse om den mänskliga naturen som vi kan konsumera och sedan kan lägga åt sidan. Och visst är tidlösheten en viktig aspekt av hans konst.
Kritiken underkänner dock mottagarna (vilka Andén-Papadopoulos kallar ”feta västerlänningar”). Själv har jag svårt att se hur någon skulle kunna förhålla sig passiv till bilder som är så sprängfyllda av sympati med de fattiga, med kärlek till den natur vi förstör; eller till en person som spenderar månader med de befolkningar han fotograferar, en observatör vars gärning är så präglad av viljan att gripa in. Mig får Jordens salt snarare att vilja sälja allt jag äger och bege mig ut i världen med antingen en fröpåse, ett plakat eller en kamera i handen.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
