Den heter ”Händelsehorisonten” och utspelar sig i ett framtidssamhälle som vi som läsare bara får se skissartade konturer av. Här finns en plats som kallas Staden där en välmående elit bor, och Utkanterna dit ensamstående mödrar deporterats.

När romanen börjar är Staden precis på väg att sända ut en av mödrarnas barn – Milde – i rymden, mot ett svart hål. Ett straff för att hon har satt eld på stadsbyggnadskontoret.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Utan kronologi

Jag skriver ”roman”, men egentligen vet jag inte om man borde kalla ”Händelsehorisonten” det. Snarare skriver Karam en slags prosalyrik, full av omkväden och med stycken som påminner mer om strofer.

Parallellerna till Martinson är slående: här finns en farkost som driver rätt ut i rymden, en värld som man anar har utsatts för en katastrof och den återkommande frågan ”Vad är ett hem?”.

Om ”Aniara” var ett slags varning i lyrikform för vår potential att förstöra den plats vi bor på är ”Händelsehorisonten” en omtagning av den – med en feministisk och antirasistisk twist.

Vi får historien portionerad i små doser, utan kronologisk ordning. Efter ett tag förstår vi att Milde bott med sin mamma Essa i staden tidigare, men att dom har deporterats likt många andra icke-vita.

Vi förstår att Utkanterna fungerar som stadens soptipp och att mödrarna lever under erbarmliga förhållanden. Här saknas färskt dricksvatten och på dagarna drar kvinnorna in till Staden för att sälja gamla böcker som grytunderlägg (vilket antyder att civilisationen har kollapsat).

Vi får också snapshots från Mildes tid i fängelset där hon utsätts för bestialisk tortyr av de ”vita männen”. Milde tycks ha varit en revolutionsledare, men vad hon gjort uppror mot är höljt i dunkel.

Dystopier

I samtida svenska dystopier finns det – strängt taget – två typer av grundberättelser. Dels dom som brukar kallas ”slipstream fiction”. Det är en litteratur som försöker få läsaren att tappa fotfästet genom att blanda extrem igenkänning med det extremt främmande, och här kan Jerker Virdborg tas som exempel.

Han skriver om städer fulla av cyklande hipsters och kombucha-kaféer, men låter samtidigt en rök stiga i fjärran vilket får läsaren att ana att ett inbördeskrig pågår.

Den andra typen av dystopi är en hårt skruvad variant, där samtidsmarkörerna är lika sällsynta som sf-elementen i den förra kategorin. Lars Jakobssons ”Vännerna” är ett exempel – en bok där författaren skickar in folkhemmet i en annan dimension.

Karam passar inte riktigt in i någon av dessa kategorier. Å ena sidan skriver hon en lättillgänglig prosa helt renons på nyord och främmande prylar. Å andra sidan är det väldigt lite som gör att man som läsare kan orientera sig i hennes värld. Vad det är som har hänt och varför Milde gör uppror får man aldrig något svar på.

Tudelat samhälle

Själv testar jag en tredje variant och läser ”Händelsehorisonten” som en allegori. Det funkar bitvis: uppdelningen mellan Utkanten och Staden skulle kunna läsas som en symbolisk berättelse om vårt tudelade klassamhälle, där allt fler människor förvandlas till oanställbara ”Homo sacer” medan en liten elit berikar sig.

Problemet är att berättelsen saknar den suggestionskraft en sådan läsning kräver. Balsam Karam skriver visserligen en böljande och vacker prosa – men någon Kafka är hon inte. Det gör att jag upplever att texten fastnar i ett slags mellanläge.

Den är både en dystopi, en allegori och dikt – och samtidigt inget av detta. Själv hade jag uppskattat om Karam givit läsaren lite mera bakgrundsinformation, för som det är nu känner man att världen är lika oåtkomlig som platsen bortom det svarta hålet.

Med detta sagt är ”Händelsehorisonten” ändå klart läsvärd. Balsam Karam är en författare med en stark röst och en vilja att diskutera angelägna saker. ”Händelsehorisonten” kan – när den är som bäst – läsas som ett revolutionärt stridsrop från yttre rymden. I framtiden kommer författaren säkert lyckas pejla in rätt mottagarfrekvens.