Var får han allt ifrån? Den frågan har nog de flesta som någon gång läst Jan Stenmark ställt sig. Hans kollage liknar ingenting annat och är lika roliga som obegripliga.
– Grunden till allt är arbete. Visst är jag utrustad med en viss fantasi, men när jag inte jobbar kommer heller inte idéerna, är Jan Stenmarks enkla svar på den frågan.
Det är i arbetsrummet i Liljeholmen i Stockholm som idéerna arbetas fram. Han går dit varje dag och det är där han kommer in i ”en annan sfär”. I arbetsrummet finns också hans bibliotek av gamla böcker och tidningar. Damtidningen Allt i Hemmet, barnuppfostransboken Lyckliga barn och diverse pin-up-tidningar från 60-talet hör till favoriterna.
”Bilder som bollplank”
Bilderna han väljer ut är ofta idylliska. Reklambilder från 50- och 60-talet med leende människor och vackra kläder, som får en helt ny innebörd genom en kontrasterande text.
– Jag vill punktera det falska, samtidigt hoppas jag att det finns något kärleksfullt som gör att jag inte bara blir en cynisk blick, säger han.
Ofta kommer han på texten först och får sedan leta bilder som passar. Under sökandet hittar han i sin tur andra bilder som väcker nya textidéer.
– Det bästa är när bilderna fungerar som ett bollplank, nästan som en annan person som tillför något som jag själv inte styr över, säger han.
Letar du någonsin absurditeter bland människor runt omkring dig?
– Jag är inte ute och tjuvlyssnar, men när jag promenerar och möter folk så kan jag snappa upp de där lösryckta orden man hör. Sedan kan de mala vidare i mig och bli till idéer.
Skimmer från barndomen
Jan Stenmark säger att han inte vill tänka för mycket. Han vill inte analysera varför så mycket kommit att handla om döden, olyckliga barn och dåliga kärleksrelationer. Att bilderna nästan alltid är hämtade från den tid då Jan Stenmark själv växte upp beror mest på att tillräckligt mycket tid hunnit passera.
– Jag behöver distans för att kunna känna mig fri. Det kan mycket väl komma in bilder från senare decennier i mina kollage längre fram, säger han.
Ändå är det tydligt att han hämtat inspiration från sitt eget liv. Han säger att barndomen hade ett skimmer och en kraft som är svår att hitta i nutida upplevelser.
– Man upplever så mycket för första gången som barn och ungdom. Jag vill tillbaka till den där ursprungsupplevelsen när jag arbetar, säger han.
Dödsångesten har mildrats
Varför döden är ett ständigt återkommande tema behövs heller ingen analys för att förstå. Han gör ingen hemlighet av att han lever med en stark dödsångest.
– Den kom när jag var åtta, nio år. När min farmors mamma fortfarande levde tyckte jag synd om henne för att hon snart skulle dö. En gång hörde jag ett gäng medelålders stå och skratta i kön på Pressbyrån och tänkte: Hur kan de skratta när de snart ska dö?
I nya boken Skratta åt räkor finns flera barn med dödsångest. En liten pojke vågar inte passera äldre människor på gatan av rädsla för att passera dem även åldersmässigt.
Jan Stenmarks egen ångest var som värst efter att hans pappa dött. Han var då 15 år och så hypokondrisk att han fick springa till läkaren titt som tätt. På senare år har ångesten mildrats, kanske tack vare arbetet.
– Kommer man på något riktigt bra om döden känner man sig odödlig ett tag. En bra formulering har faktiskt den kraften, säger han.
För plumpt för att publicera
Jan Stenmark är oerhört produktiv. I veckan kom hans 16:e bok och han berättar att han redan har material liggande till ännu en som får vänta bara för att han inte kan släppa ”för mycket”. Han gör i snitt en bild per dag och sållar mycket.
Blir det för absurt ibland och måste sållas bort därför?
– Ja, det händer faktiskt. Långt inne i mitt block gömmer det sig saker som är alldeles för plumpa för att publicera. Kollagen ska överraska men ändå beröra sådant som folk tänker men inte säger. Annars blir det bara crazy.
