Hemma på Island är läsarna rädda för honom. Eller det är i alla fall aldrig någon som kommer fram och hälsar på stan.
– Många av mina författarvänner får mejl från läsare, men inte jag. Endera är de rädda eller så skriver jag helt enkelt för dåliga böcker, säger Steinar Bragi när vi ses på hans hotell i Stockholm. Han är i Sverige några dagar för att prata om sin senaste roman, Höglandet.
Om anledningen är rädsla så klandrar jag dem inte. Ärligt talat har jag aldrig läst en obehagligare bok. Romanen handlar om två par som vill komma bort från ett börskraschande Reykjavík och därför reser ut på det karga höglandet, för att dämpa ångesten med sprit och droger. Deras bil kraschar rätt in i ett hus och de fyra blir strandsatta hos husets märkliga ägare. Under de misslyckade försöken att ta sig tillbaka till civilisationen inser de att det finns mer än sand där ute i ödsligheten. Paniken trappas långsamt upp och relationerna mellan de fyra blir allt mer komplicerad. Stundtals är romanen närmast outhärdlig med sina mardrömslika sekvenser.
– Jag är inte en pervers människa eller någon massmördare, men jag får dessa fruktansvärda bilder i huvudet, som till exempel att jag river mig i ansiktet, river och river, tills hela huvudet slits av. Sådan fantasi kan endera vara överväldigande och göra dig deprimerad, eller så kan du använda dig av den. Till och med finna den underhållande. De senaste åren har jag blivit allt mer antagonistiskt inställd till människors uppfattning om vad som är gott och vackert. Jag vill se en mer balanserad version, en skönhet med mycket fult i sig. Och höglandet är som ett metafysiskt tomrum, alla ord förlorar sin betydelse där ute. Det går inte att kalla landskapet ”fult” eller ”vackert”. Det är bara avväpnande.
Det var efter finanskrisen han reste dit ut. Tidigare hade alla hans böcker utspelat sig i Reykjavík.
– Hela Islands historia har skett utanför huvudstaden, och så fort jag åkte bort från den kom det förflutna rusande mot mig. Jag började läsa de isländska folksagorna igen.
Är de lika blodiga som Höglandet?
– Ja, exempelvis min berättelse om ett monster som, efter att ha slaktat en mans familj och smort in sig i blodet, förvandlar sig till en fluga, flyger in i hans mun och därefter återtar sin riktiga storlek. Detaljen med magikern som blir en fluga och får någon att explodera har jag hämtat direkt ur folksagorna.
Symboliskt bildspråk
Höglandet är något så ovanligt som en litterär skräckthriller, mycket för att den med sitt symboliska bildspråk lockar till läsning på flera nivåer. Först tänkte Steinar döpa boken till Þjóðsaga (nationsberättelse). Men eftersom han tycker att allegorier lätt blir för schematiska så skippade han det.
– Jag använde allegorin som en formguide, såg den som ställningen kring ett byggnadsverk. I slutet tog jag bort den och lät texten stå för sig själv.
Du sexualiserar ofta skräckelementen i dina texter. När det där monstret du nyss nämnde gav sig på kvinnan i familjen slet han först sönder hennes bröst, och senare är det andra kvinnliga karaktärer som bland annat blir skadade på könsorganen. Det tycks aldrig ske med männen?
– Den underliggande kraft som driver mina romaner är en manlighet som gått överstyr och på olika sätt tar ut all ilska på kvinnor och deras kroppar. Jag har inte reflekterat över just dina exempel, men det är antagligen därför.
Klaustrofobiskt om kvinnoförtryck
Före Höglandet skrev han romanen Kvinnor som nominerades till Nordiska rådets pris. Det är en klaustrofobisk historia om kvinnoförtryck i vilken filmaren Eva finner sig vara inlåst och isolerad i en lägenhet mitt i Reykjavík. Boken Steinar precis skrivit klart men som ännu inte kommit ut är också politisk, en roman om kvinnor som tar hämnd på sina förtryckare – männen.
I Höglandet jämför karaktären Vigdís kvinnan med den isländska naturen, som alltid endera har upphöjts eller exploaterats. Båda männen i romanen, Hrafn och Egill, är affärsmän. Traditionellt sett står naturen i opposition till civilisationen, mot det samhälle som precis genomgått en kris. Menar du med detta att krisen var genuskodad?
– Den drevs fram av män och manlighet. Dels för att det var män som satt på den ekonomiska makten, men också för att manliga attribut som aggressivitet och hänsynslöshet hyllades.
Jag frågar om det finns något särskilt som gör honom arg, och då blir han tyst ett tag. Sedan tittar han upp.
– Att fler kvinnor dödas av sina pojkvänner och makar än av cancer, trafikolyckor, krig och malaria tillsammans. Enligt siffror från FBI för åren 2001–2011 blev fler kvinnor i USA mördade av sina män än det sammanlagda antalet människor som dog i alla de amerikanska krigen och i Twin Towers. Detta borde täcka löpsedlarna varje dag. Och då har jag inte ens nämnt det sexuella slaveriet som inkluderar miljontals kvinnor, framför allt i Asien och Östeuropa. Det finns så oerhört mycket smärta bakom alla dessa siffror.
Trots sina uttalanden anser sig inte Steinar vara en politisk person.
– Jag skulle nog väldigt lätt kunna hitta aktivisten i mig, men istället använder jag min energi till det jag är bra på – att skriva. Min förhoppning är att litteratur kan inspirera andra till att ta ställning och agera.
Barndomsminnen
Steinar föddes i Köpenhamn men flyttade till en förort utanför Reykjavík när han var sju år.
– Jag växte upp i ett lägenhetskvarter som kallades Lavastaden, väldigt märkligt. Där fanns det ungdomsgäng alla var rädda för, vi kallade dem ”villingar”. Det hände att de torterade barn med cigaretter. I Höglandet finns en minnesepisod där Hrafn är runt nio år gammal och två killar tar med sig honom in i ett trapphus. Det är egentligen något jag har varit med om. Och i likhet med Hrafn så minns jag inte vad som hände efter att jag gick in i lägenheten. Om det hände något? Jag har till och med provat lätt hypnos för att få veta, men det gav inget. Eller så var det för att jag egentligen inte vill veta, för nu kan jag skriva om det i all evighet!
Lindgren en förebild
Som barn läste han Astrid Lindgren och Stephen King, och tror att det påverkade honom mycket. Mer än den svårare litteratur han läste när han blev äldre. För några år sedan tappade han intresset för fiktion, och under fyra års tid läste han enbart buddistiska skrifter. Han hade varit olycklig länge, och eftersom han inte hittade några svar i romanerna vände han sig till religionen.
– Det måste vara grundat i självhat att som författare intressera sig för buddism... Det finns ingen egentlig plats för konst där. Som författare handlar allt om att maximera intryck, låta sig uppslukas av dem. Men praktiserandet av mindfulness, att observera sina känslor och perceptioner, dödar verkligen skrivandet. Du förlorar bilderna, de kommer inte längre till dig. Istället finner du frid. Jag mediterade intensivt i två år, och under den tiden skrev jag nästan ingenting. Så jag slutade med det. Och då blev situationen klar för mig – jag väljer inte lyckan. Istället skriver jag.
