Det är något med Stefan Sundström. Medelålders män blir så nostalgiska när han kommer på tal.
”Stefan Sundström ja ... Jag var ju faktiskt själv kompis med roddaren i Ebba Grön som också repade i Rågsved” säger de kanske och börjar berätta om punkens 70-tal och sin egen musikstil när det begav sig.
Kvinnorna blir mer drömska: ”Åh. Stefan. Honom har jag varit kär i sedan gymnasiet ... ” viskar en rodnande författare i örat på mig under Bokmässan inför att rockpoeten ska gå upp på scen.
Gamla, yngre. Alla med en åsikt om denne ”Farstas Mick Jagger” verkar rörande eniga: Politiskt medvetna Stefan. Genuint härlig verkar han! Tomatodlaren och klimatkämpen. Är Stefan Sundström verkligen denna genomsympatiske trädgårdstomte han själv när bilden av? Och vad är i så fall baksidorna av att vara denna ”Steffeflum”? Under samtalet i hans röda villa på Ekerö ska det visa sig att Stefan Sundströms image är något mer avsiktlig än många tror – men inte nödvändigtvis helt sann.
Att vara uppfylld av sin image som ”skön lirare” har ett pris för de närmaste.
”Tror att jag odlar marijuana”
– Det här har Cornelis pröjsat, säger Stefan Sundström om vardagsrummet med dubbel takhöjd där han står och hänger tvätt på en torkställning. Han syftar på Cornelis Vreeswijk-stipendiet han tilldelades 1998, som fick bekosta utbyggnaden av den charmigt stökiga tvåplansvillan i Skå på Färingsö utanför Stockholm. Här finns en infart drällande av barnbarnens små cyklar, inglasad altan med foppatofflor och väggar prydda med svartvita fotografier på honom själv, frun Karin och de två döttrarna som små. I sitt lilla arbetsrum visar Stefan stolt upp ett kylskåp som installerats enbart för att kunnas fyllas med hans så kallade ”rödgröna röror” av egenodlade grönsaker.
– Vissa tror att jag odlar tomater och marijuana, men det kan jag skita i, säger han skrattande.
Skulle polisen mot förmodan göra husrannsakan finns här heller inte mycket att klaga på. Såvida det inte plötsligt skulle bli illegalt att skörda sina egna nässlor till frukostsmoothien.
– Det blir jävligt gott, säger artisten bland pallkragarna, och berättar om en annan ny morgonrutin: att göra ett par solhälsningar. Han säger att yogan är en slags ålderskris, med effekten att kroppen knarrar lite mindre.
Inför de 40 konserterna under turnén med nya skivan ”Domedagspredikan” ser han också till att det står ”INGEN ALKOHOL” i feta bokstäver på hans rider.
– Genom åren har jag haft ett sätt att turnera som inte varit bra, med mycket alkohol. Nu försöker jag se det som ett jobb istället för fest. Annars är jag rädd att jag ska få en stroke, haha.
Yoga, gröna smoothies och bokashi-apostel. När jag berättar att en kollega nyligen kallat honom ”trendkänslig” blir Stefan Sundström genast provocerad.
– Så här är det: Jag blir inne vart tionde år, sen blir jag ute som fan!
Han lugnar sig snabbt och börjar prata om varför innanförskapet är farligt. Mycket farligare än utanförskapet, menar han.
– Man blir ju dum i huvudet av att vara inne! Plötsligt börjar man förvänta sig saker, som att bli skjutsad i taxi och få Bindefeld-inbjudningar. Efter en turné har det hänt att jag gått ut på pub bara ”75 spänn för en öl!? är du inte klok!?” Bara för att jag fått det gratis hela tiden. Det där tror jag spelar en jävla stor roll, för det skapar en klass av kulturparnass. Eftersom jag har åkt in och ut ur det här så många gånger är det viktigt att inse att det där inte är så bra. Det är därför jag blir lite känslig för den här kritiken ...
Biktar sig hos präst
Den som kan sin Stefan Sundström känner redan till hans bakgrund. Historien om den särbegåvade Stockholmsgrabben från Farsta som hatade skolan, hamnade i så kallad obs-klass som 9-åring och hade ett monomant intresse för Karl XII och Che Guevara, men som senare blommade ut socialt i puberteten. ”12-åring. Min IQ störtdök och jag blev en gladare människa” skriver han i den självbiografiska boken ”Låtar, Funderingar & Bilder
Men egentligen vill han inte älta barndomen mer, säger han.
– Att vid 60 års ålder hålla på och gegga med att man känner sig övergiven och ful? Jag blir lite trött ... även om man kan känna så.
Han tillägger att han gått många vändor terapi i sitt liv. Både ensam och parterapi med frun Karin. Men nu för tiden går han istället till prästen Olle Carlsson i Katarina församling på Södermalm när han behöver prata av sig. Trots att han själv inte kallar sig kristen.
– Det är speciellt med Olle, för han är gammal alkis. Samtalen kan handla lika mycket om honom som om mig och är i en ocensurerad anda som jag faktiskt inte har med någon annan.
Dessutom finns det något i just Olle Carlssons kristendom som Stefan Sundström tycker är bra. Särskilt det om Jesus förlåtelse.
– Jag kände mig jävligt oförlåten själv under min uppväxt. Någon slags diffusa skuldkänslor, både skuld och skam. Jag förväntade mig ingen uppmärksamhet från omgivningen förrän jag var 12–13 år ... förutom negativ. Jag ville bara vara ifred med Karl XII. Med puberteten började jag leta efter andra människor och kom ur min garderob.
”Innan 30 det är riktigt kul”
Vi tar upp tråden om åldrande igen. Nästa år fyller Stefan 60 år, hur förhåller han sig till åldrandet?
– Jag är ganska upptagen av att jag inte är ung längre, och att det är jävligt synd, svarar han snabbt.
Det positiva är att han fått bättre kontroll över sitt yrkesliv än vad han hade tidigare. Mindre stress. Men det finns också saker som blivit uppenbart sämre.
– Att jag är i fysiskt i sämre skick, börjar få mage, sådana saker. Det är inte hela världen, men det är tråkigt. Så finns det hurtigt snack som ”Det spelar ingen roll! Man kan hålla sig i form!” på yogasidor och sånt. Men jag tycker att det finns en sorg i åldrandet som man bara måste fejsa.
Stefan Sundström slänger upp sina raggsocksklädda fötter på bordet och berättar om gången hans ena dotter kände sig gammal. Hur han då satte på Bob Dylan-låten med texen ”But I was so much older then, I’m younger than that now.”
– Det är fan sant. När man är 30 är man som äldst, då är ens ungdom över. Det är innan 30 det är riktigt kul. Musik, sex, polare – när de nästan extatiska upplevelserna av livet var som mest frekventa.
– Men det här är livets gång. Det här måste jag lära mig att acceptera. För den moderna ”forever young”-grejen, det är bara en myt. Man måste öva sig på att förlika sig med sin egen dödlighet och att livet kommer att fortgå utan mig.
Pimme och kvinnorna
Stefan sätter på en ny kanna kaffe. Därefter tar det inte många minuter innan han kommer in på det givna samtalsämnet Joakim Thåström, generationskamraten som Stefan Sundström ofta känt sig i skuggan av.
– Såg du Greta Thunberg i Skavlan? ”Jag har inte fastnat i det sociala spelet.” Baam! tänkte jag. Så jävla klockrent. Det fick mig att tänka på Thåström, för han skiter också i vad folk tycker om honom. Det har jag aldrig fixat. Jag är väldigt fokuserad vid det här sociala spelet.
Han beskriver sig ha varit i närheten av Thåström.
– Jag var förband åt Ebba Grön och beundrade honom, samtidigt som jag var avundsjuk på något sätt. Trodde att alla tjejer jag var tillsammans med ville egentligen vara ihop med honom.
Just den dimensionen i Thåström-komplexet borde Stefan Sundström dock kunna ha avfärdat vid det här laget. Efter Bokmässan i slutet av september vittnar ETC-kollegor om att publiken varit full med fullkomligt tindrande blickar under Stefan Sundströms framträdande. Kvinnor i många åldrar hade vallfärdat för att få se den yvige sångaren prata på scen. ”När Stefan är på plats säljer hans böcker som smör”, konstaterar förlaget Leopard.
– Nää, säger de så? Det har blivit ännu mer kvinnor i publiken i och med odlandet, säger Stefan Sundström och skramlar med några fröpåsar som ligger framme på bordet.
Varför tror du att kvinnor gillar dig så mycket?
– Statistiken på min artistsida på Facebook säger att min största fangrupp är kvinnor mellan 45 och 54 år. Möjligen finns en politisk förklaring ... Det finns en tendens att många kvinnor, i mina ögon, har en vettigare politisk och kulturell uppfattning än män.
På frågan om han odlar sin maskulinitet frustar Stefan Sundström först ett ”Nä!” till svar.
– Men jag måste erkänna att jag odlar något jag tänker kan vara attraktivt hos kvinnor. Eller ... ja ... Jag duschar, haha.
”En del texter är lite pornografiska”
Sannolikt beror populariteten också på Stefan Sundströms många och fantastiska texter om relationer och kärlek:
”Gula Blend, en trave disk // snoriga barn och djupfryst fisk // Köpa vin och vilja väl, ändå blir det bara gräl // Ingen orkar vara det minsta sensuell.”
Han berättar om en recensent som läst hans självbiografi och skrev ungefär: ”Nu förstår jag varför Stefan Sundström, till skillnad från Thåström, aldrig blev en affisch på min tonårsvägg.”
– Det handlade om att jag hela tiden pajade romantiken med djupfryst fisk och sånt. Men för mig är det fundamentalt, jag kan inte låta bli. Är det en bajskorv, så ska den med, nästan tvångsmässigt. Jag måste erkänna svärtan.
Du har skrivit mycket om förälskelser, kvinnor och ”rullande bröst”. Finns det några texter från 90-talet som ser annorlunda på i efterhand?
– Jag kan tycka att en del av mina texter är lite ... pornografiska. Det är mycket snusk på något sätt. Kåta låtar. Men jag spelar dem fortfarande live om folk önskar dem.
Är det så fel med kåta låtar?
– Nej. Men jag känner inte lika mycket så länge. Och den där upptagenheten jag hade vid relationer då, den har jag inte längre.
”Avfärdar mig som flummare”
Och så till bilden av Stefan Sundström – den genomsympatiske hippien. ”Mysgubben”, som någon skrev under en bild på hans Instagram.
– Jag tror jag är nöjd med den, men sen vet jag inte om det stämmer, haha. Jag är ju inte dum, jag har varit medveten om att jag har en image sen jag var 25. Men ibland ser jag folk i kommentarsfält avfärda mig som flummare ...
Men du har ju döpt dig till Steffeflum på Instagram och Twitter? Och beskrivningen på din artistsida på Facebook är rakt av: ”Att bli din egen lilla trädgårdstomte” ...
– Haha, just ja. Jag har odlat en image som är ganska antiintellektuell och slarvig, och jag tycker att det har tjänat mig väldigt väl, för då kan jag hela tiden slå underifrån. I diskussioner tror många att jag är någon gammal avdankad rockstjärna som har börjat tycka lite om klimatet, och så bara BAAM! kan jag bara smälla till med något argument. Det känns jävligt bra.
När vi börjar prata om personlighetsdragen som kan bli verkligt jobbiga för omgivningen blir Stefan Sundström plötsligt mycket allvarlig.
– Om jag verkligen ska rannsaka mig själv så tror att jag varit jävlig illojal genom åren ... och otacksam. Mot vänner, och jo, ibland mot Karin också. Det känns inget bra ... för min moraliska överjag säger att man ska vara lojal mot människor som man älskar.
Han säger också att han ibland varit allt för upptagen av bilden av sig själv som en ”skön lirare”, och att det kunnat gå ut över framförallt hans äldsta dotter när hon var mindre. Till exempel under tiden med bandet Apache, där medlemmarna gärna visade upp ambitionen att vara bra pappor genom att ta med sina barn överallt. Även i trånga turnébussar.
– Ibland var det nog inte så bra för barnen att vara med. Det handlar om alkohol och droger och så ... Och fan, jag går i försvar direkt, för jag vill det. Men mina ungar har aldrig växt upp i en oskuldsfull värld. De har sett vad pappa är för lirare på jobbet också.
Vad är det för en lirare då?
– När ena dottern i 25-årsålder klagade på sitt jobb sa jag på skoj ”Men skit i att jobba då.” Då blev hon sne: ”Fan, ditt jobb är att sitta med en öl i nypan bakom en scen och gnälla över Lasse Winnerbäck.” Haha, det var lite hårt.
”Pappa tycker att pappa gör liite mer än så, kanske.”
– Ja. Hon tycker att jag är en bortskämd kulturarbetare, och jag är ju det. Jag har det ju hur bra som helst. Jag kan vara ledig och gå runt och gnälla, haha.
Stefan Sundström om ...
... sitt politiska uppvaknande:
– Som 13-åring var jag med i den stalinistiska ungdomsorganisationen Röd Ungdom med bland andra Robert Aschberg och Klas Eklund, men jag blev utsparkad som 15-åring och sökte mig då till anarkistiska, syndikalistiska gäng – och till punken. Som 14-åring läste jag en kurs i marxistisk, ekonomisk historia. Rent intellektuellt var det min viktigaste skola.
... att skriva låtar om politik:
– Det är svårt. Oavsett om det är reklam eller ett politiskt budskap så förgiftar det musiken och gör att den tappar magi. Till exempel om du vill skriva en låt om Rojava. Det blir inte bra. Musik handlar mer om magi och irrationalitet. När en låt är bra är det nästan som en dröm, som när man sover. Den drömmen har ju aldrig något syfte. Det är min erfarenhet, mina bästa låtar är när jag inte vet riktigt från början vad jag är ute efter.
... om offentligheten:
– När man är ett objekt för folks fantasier och för mediers framställning, då måste man inse att bilden aldrig blir rätt. Om man söker bekräftelse på vem man verkligen är – och att bli älskad för det – då måste man söka det privat, i ögonen på en annan människa. Det har både Greta och Thåström har insett. Björn Ranelid är motsatsen till det, han söker det hela tiden.
... om hur man får man en relation att hålla länge:
– För min del har det att göra med att Karin är Karin. När hon blev på smällen tänkte jag ”även om det kraschar kommer jag alltid att tycka att hon är en jävligt bra person”. Speciellt de senaste åren, 15 åren sedan ungarna flyttade hemifrån har vi gett varandra väldigt mycket space. Vi låter varandra leva väldigt olika liv, men hon lider inte när jag är på turné. Det är mer jag som ringer och frågar ”Saknar du mig?” Sen har det såklart inte varit toppen hela tiden, men nu känner vi varandra så jävla in i helvete bra. Om vi skulle separera ... man skulle inte hinna lära känna en annan människa på samma sätt. Hon har stått ut med mina nojor.
