– Jo visst, Farsta har förändrats mycket sedan jag var ung. Då satt inte husen där ihop och det fanns ingen inomhusgalleria, säger Stefan och pekar ut mot torget.
– Fast fruktförsäljare fanns det då också.
”Vill bryta innanförskapet”
Snart släpps hans nya skiva Nu var det 2014 och på fredag, 11 april, inleder han sin turné på Cyklopen i Högdalen. Sedan går turen vidare till Kärrtorp, Gubbängen, Handen och Hallunda. Det är ett statement, berättar han.
– Det handlar om att bryta mitt innanförskap. Om du blir framgångsrik som kulturarbetare får du gå på premiärer, ha det lugnt och skönt, bli uppmärksammad i DN. Du blir inbjuden i innerstadens innanförskap. Det är en fälla jag tror att många går i och som jag själv har gått i.
Det är därför han dissar innerstaden nu. Han vill nå ut till sina rötter och den gamla publiken. Idén föddes på den stora Kärrtorpsdemonstrationen i december.
– Jag träffade en massa människor där som jag inte har sett på säkert 30 år. Då började jag fundera på varför de inte kommer på mina konserter.
– Jag får så jävla mycket mer betalt när jag spelar på till exempel Linköpings konserthus än på krogen i Fruängen. Men då blir också biljettpriserna högre och alla har inte råd. Det är aldrig någon som är full på mina spelningar längre. Det är lite tråkigt, säger Stefan och brister ut i skratt.
”Samma sak i dag”
Ostmackan är uppäten. På torget är fredagslediga människor på väg hem eller för att handla i det stora köpcentrumet. Fontänerna är tomma på vatten och folk sitter på kanterna i solskenet.
– Jag brukade bada i dem när jag var barn. Och där borta var det en plaskdamm men nu är den överbyggd, säger Stefan och fortsätter:
– Där uppe låg biblioteket och ungdomsgården. Fast ungdomsgården lades ju ned för hundra år sedan.
Under Stefans tonårsår sågs Farsta som en problemförort. Droganvändningen var utbredd och då och då blev det bråk med polisen. Många var inflyttade från andra delar av Sverige och andra länder.
– Barnen saknade rötter. Egentligen är det samma saker som händer i förorter i dag. Fast på min tid sa man att det berodde på sociala faktorer. Nu säger man att det handlar om etnicitet, säger Stefan.
Han menar att hela samhället har blivit mycket hårdare och att förr brydde man sig inte om var i världen människor var födda.
– Jag trodde aldrig att det tänkandet skulle komma tillbaka med så full kraft som det gör nu. På ett sätt är det vänsterns fel, vi har lämnat öppet spelrum för de krafterna. Och när människor trycks allt längre ut och blir arbetslösa då föds väldigt mycket negativ energi, säger han.
Därför är nya skivans omslag ganska dystert. Ett stormigt hav med roende människor i båtar, blixtar och en gud som sträcker sig ned från skyn. På havsbotten gasmasker och lik. Det är natt. Men mitt i allt: en sjöjungfru som sträcker sig upp med knyten näve och en röd flagga.
– Det ska sprida panik. Jag vill visa att nu är det allvar. Det är hundra år sedan första världskriget började och samma nationalstatstankar är stora igen, säger Stefan.
Låtarna är sådana som han har lagt på hög under några år för att släppa just under supervalåret 2014 då det enligt honom är dags att ”stoppa borgarna i papperskorgarna”.
Musiken på skivan är mörkare än på dina tidigare skivor. Speglar det ett hårdare samhälle?
– Tycker du att de är dystra? Nu blir jag lite orolig. Det jag vill är att peppa folk, som med till exempel låten Grön Grön Grön som är en vision om en annan stad. Egentligen skulle jag vilja skriva lite mer kamplåtar, men jag gör så gott jag kan, säger Stefan och skrattar.
”Vill inte vara för seriös”
Men visst håller han med om att hans nyare skivor är mer allvarliga än de tidigare.
– De skivorna var lite löjliga kan jag tycka i dag. Det var typ fyllegrejer. Jag kunde ju i alla fall ha skrivit om texten en gång innan jag spelade in. Men det var ett arv från punken.
Numera jobbar han väldigt hårt med texterna innan han släpper dem i från sig.
– Men seriös vill jag inte vara. Det är tråkigt som fan, säger Stefan.
Sedan går vi vidare över torget och under tunnelbanebron. Det var här ungdomarna brukade hänga på Stefans tid berättar han och pekar ut sina gamla bästisars hus längre bort. På gångvägarna hälsar folk som känner igen honom.
– Jag lever ganska isolerat. Det är inget jag beklagar. Jag flyttade ut på landet och hänger mer i skogen än vad jag träffar människor. Jag nobbar inbjudningar och lyssnar hellre på fåglar än musik. Ett tag tog jag en paus från spelningarna men nu känner jag att jag vill vara med i ett mänskligt sammanhang.
– Förortsturnén blir som att hitta tillbaka till rötterna. Jag vet, det är en klyscha. Men så är det, säger Stefan innan han hoppar på tuben mot T-Centralen där han ska ta tåget till Åre.
