Under 90-talet tog Stefan & Krister in buskisen i tv-rutan på bred front med program som ”Full fräs”. Karaktären Birgers röda tröja, orangea basker och runda flaskbottenglasögon blev en symbol för den svenska buskisen — en genre med låg status men jättepublik. Teatervärldens dansband, om man så vill.
Nu kommer dokumentären ”Framgångar och jäkelskap – historien om Stefan och Krister” om hur de anonyma trubadurerna Stefan Gerhardsson och Krister Classon på 90-talet fick riksgenombrott med sina figurer Birger och Olvert och gjorde tusentals föreställningar över hela Sverige.
– Stefan & Krister representerade något som var annorlunda mot mycket annat då. 90-talet var ju i övrigt mycket sofistikerat med ironisk humor som exempelvis Killinggänget, konstaterar Mikael Strömberg, forskare i teatervetenskap vid Göteborgs universitet som skrivit boken ”Buskis: folkligt och underhållande”.
Bespottad av överklasselit
Som genre har buskisen haft låg kulturell status ända sedan den började utvecklas ur folklustspel och friluftsteatrar, som redan på början av 1900-talet lockade lägre medelklass och neråt. Av den bildade överklasseliten ansågs ”buskteatern” då ha för simpel handling, för mycket vardagliga situationer och en dålig spelstil — en syn som till stor del lever kvar.
– Jag skulle säga att det under åren funnits gott om tillfällen att revidera buskis, men det har man inte riktigt velat göra. Istället har man hängt kvar vid den etablerade idén och inte ens försökt tänka om. Varför går så många och ser detta? Finns det någon genrespecifik kvalitet? säger Mikael Strömberg.
Enligt Mikael Strömberg var humorduon Sfefan & Krister unika i sättet de gjorde buskis, något som ofta tappas bort i diskussionen.
– För 20 år sedan tyckte jag inte heller att buskis var det roligaste att titta på. Men ju mer jag sett, desto mer fascinerad blir jag av vad Stefan & Krister gör på scen. De två är otroligt duktiga som komiker och radarpar. Det är ett genuint hantverk, säger han.
”Kräver mycket teknik”
Framgångsfaktorerna handlar bland annat om den komiska tajmingen, som kräver väldigt mycket teknik, menar Mikael Strömberg.
– Man pratar mest om att det är så simpel handling och töntiga figurer. Men sättet de gör det på kräver väldigt avancerad teknik. Att få det att kännas så enkelt, snabbt och naturligt varje kväll. Det kräver ett jättehårt arbete för att lyckas med.
Du har sagt att buskis kan ses som en hyllning till landsbygdens original. Hur?
– Man utgår i från det lokala och lägger sedan på väldigt överdrivna karaktärer i en stereotyp spelstil. Det gör att vissa uppfattar det som att utövarna driver med landsbygdsoriginalen.
Men det är inte lyteskomik?
– Nej. Snarare vill man hylla kufiga personer som står upp för sin egenhet. Men kärleken blir lite problematisk när karaktärerna blir så övertydliga och starka. Ett annat problem blir när karaktärerna lyfts upp till riksnivå och sänds mot en publik som inte har förförståelse för originalen från den skildrade landsbygdsdelen. Då blir det en ytterligare nivå av att det kan bli som lyteskomik. En slags utifrånblick. Men det ligger inte i utövarnas syfte.
Bryr sig utövarna om vad de snobbiga kritikerna tycker?
– Många skulle nog säga nja. Men innerst inne gör de nog det lite grann, samtidigt som man har vant sig vid vad man får för kommentarer av kritiker. Jag ser inget behov av att jämföra Stefan & Krister med opera.
