Medelålders Leda (Olivia Colman) har bokat en ensamresa till en grekisk ö. Tyvärr visar sig resorten inte vara allt hon hoppats på. Stora insekter dyker upp i sängen, frukten på rummet är möglig, en stor kotte ramlar ned från ett träd och ger henne ett blåmärke. 

Den lokala amerikanske fixaren Lyle (Ed Harris) erbjuder sällskap, men Leda är mer intresserad av att umgås med den unge irländske säsongsarbetaren Will (Paul Mescal).  

Snart invaderas stranden av en halvkriminell släkt med antytt våldskapital. Det som triggar Leda mest är den unga mamman Nina (Dakota Johnson perfekt castad som osympatisk och utbränd), som tjafsar med sin make och verkar drömma sig bort från sin krävande dotter.

Plötsligt kastas Leda ­tillbaka till sina egna småbarnsår (hennes yngre upplaga spelas av Jessie Buckley). En tid då hennes två döttrar sög upp all hennes livskraft samtidigt som hennes akademiska karriär i litteraturvetenskap var på väg spikrakt uppåt. 

Den unga Leda är frustrerad, när ska hon egentligen få tid att skriva? Hennes man är också en framstående akademiker, men inte gudalik som professorn hon reser för att besöka på en föreläsning, där saker och ting hettar till. 

Den äldre Ledas minnen bubblar upp allt mer ju närmare hon lär känna Nina.

Hon känner igen sig själv, men ändå inte, och Maggie Gyllenhaal fångar mästerligt hur en artig semesterbekantskap hela tiden balanserar på gränsen till någonting livsfarligt. 

Hennes själviska impulser framstår som djupt mänskliga

Kända skådespelare som regidebuterar brukar förlora sig i just agerande och tappar ofta bort handlingen. Maggie Gyllenhaals regidebut är väldigt välspelad, så pass att både Olivia Colman och Jessie Buckley nominerats till en Oscar för samma rollperson, i samma kategori för bästa kvinnliga biroll.  

Gyllenhaal förankrar också dramat väl i manuset och hon gör Leda sympatisk så att hennes själviska impulser framstår som djupt mänskliga. 

”The Lost daughter” sätter bilder och ord på hur förkrossande moderskapet kan vara och fångar den diffusa längtan och frigörelsen från ansvar och förpliktelser som tidigare varit ett exklusivt pappaprivilegium. Både i stunden och dess konsekvenser många år efteråt.