Jag känner igen titelproblematiken från författarens förra roman. Den handlade om en ung kvinna som sörjde en bortgången broder och hette ”Naturen”; ett märkligt romannamn med tanke på att den varken skildrade konkret eller metaforisk natur i någon större utsträckning. Titeln blev därför som en gåta som blev mer och mer svårknäckt ju längre man läste. Det var störande.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Nu är det dock inte särskilt rättvist av mig att börja med denna anmärkning. För bortsett från romannamnet – som tycks vara en rest från ett tidigare stadie av skrivandet – är ”Rich boy” en ovanligt genomtänkt och skickligt komponerad roman. Första halvan av boken utspelar sig under slutet av 1960-talet och kretsar kring Marianne. Hon är en ung läkarstudent som dragits in i vänsterkretsar av pojkvännen Kaj. Han i sin tur är en karismatisk och gränslös person som kör sin jaguar i träskor till FNL-mötena och ligger med såväl män som kvinnor. I ena stunden säger han att de ska prova LSD och Marianne säger ”okej”, i nästa att Marianne ska börja spela volleyboll, vilket hon också går med på. Problemet är att Kaj är lika ohämmad fysiskt. Efter 70 sidor börjar han slå sin flickvän och långsamt utvecklar sig boken till en psykologisk thriller. Till och med när Marianne blir gravid fortsätter han puckla på henne – och som läsare får vi följa hur Mariannes inre demon växer ikapp med hennes mage.
Jag blir till en början fascinerad av hur ”Rich boy” är skriven. Stilen är liksom elliptisk och blommig på samma gång. Författaren kan i ena stunden rada upp korta enkla meningar bredvid varandra: först gjorde Marianne det, sedan det och sedan det. För att därefter komma med en rad där bild staplas på bild: ”Den våg som följer av att bli kränkt reste sig som ett djur på bakbenen inom henne”. Det ger ett slags slängigt intryck, som om meningarna kastats ut på måfå, vilket är kongenialt med Mariannes inre tillstånd. Dessutom använder sig Ringskog Ferrada-Noli medvetet av anakronistiska uttryck som förstärker slängigheten: kokain kallas ”ladd” vilket någon knappast sade på 1970-talet, Kaj säger ”sweet” vilket är mera 2018 än 1973 etcetera. (Här ska det också sägas att anakronismerna inte alltid är medvetna. Till exempel är Kaj och Marianne med i KPML-r 1969 – året innan partiet bildades.)
Den andra halvan av ”Rich boy” utspelar sig 2011 och kretsar kring Mariannes dotter Annika. Hon jobbar som frilansjournalist och skriver reportage som till exempel kan handla om författares sexvanor för tidskrifter som Bon. När berättelsen börjar har hon precis blivit dumpad av pojkvännen Johan – en gymnasielärare som varit hennes ekonomiska ankare och som hon under åratal varit otrogen mot. På ett elegant sätt kastar författaren om rollerna över en generation: Marianne hade en ekonomisk stabilitet, men blev utnyttjad av en patriarkal man. Annika däremot har intagit den klassiska mansrollen i förhållandet, men rent ekonomiskt har hon det betydligt sämre än modern. När Annika blir dumpad så får hon känna konsekvenserna; hela hennes tillvaro faller samman och boken förvandlas till en delirisk skildring där smärtsamma minnen från en kärlekslös uppväxt varvas med scener från en fattig frilanstillvaro. Det Ringskog Ferrada-Noli tycks vilja visa är hur det som man förr kallade ”det sociala arvet” verkar. Mariannes situation gjorde att hon inte kunde vara en fungerande mamma åt Annika – vilket i sin tur hindrar Annika från att knyta an till andra.
Jag har inte tyckt att Ringskog Ferrada-Noli fått till gestaltningen i sina tidigare berättelser. ”Naturen” hade visserligen en drabbande grundstory om sorg och förlust, men boken drogs ner av en stil som imiterade Stig Larsson för mycket. Inte heller tyckte jag att hennes SVT-serie ”Juicebaren”, om slackande medelklassungar i Stockholms innerstad, fungerade. I mina ögon framstod den bara som en klichéfylld och kärlekslös drift med hipsters. I ”Rich boy” får hon däremot till det som hon misslyckades med i de tidigare verken. Genom en skicklig användning av isbergsteknik gestaltar hon förlamande sorg genom Marianne och med social skärpa berättar hon om 80-talistgenerationens prekära villkor genom Annika. Min enda invändning mot berättelsen är att den tappar sin konstnärliga energi i slutet. Då Annika börjar gå i terapi i den sista delen blir stilen lika håglös som huvudpersonen. Anledningen är antagligen att författaren inte riktigt får grepp om Annika på samma sätt som Marianne.
”Rich boy” är en ambitiös roman som behandlar väldigt många teman som jag inte kan ta upp i en recension. Den är nästan 500 sidor lång och innehåller skildringar av anorexi, psykisk sjukdom, välfärdsstatens förfall och den kappvändande 68-generationen.
Samtidigt är allt detta egentligen bara sidospår. För i grund och botten är ”Rich boy” en existentialistisk roman som kretsar kring människor utan orienteringspunkter. Kvinnor som har förlorat ett inre väderstreck och därför dömts till en existentiell hemlöshet. Det gör ”Rich boy” till en mycket stark andra roman.
