”Kapernaum” handlar om 12-årige Zain (Al Rafea), ett av många barn i en familj där föräldrarna tar till de metoder de kan för att få ihop pengar (som att skicka runt sonen till apotek för att hämta ut opiater på förfalskade recept). När hans yngre syster Sahar får sin första mens försöker Zain hjälpa henne att dölja tecknen för att hindra föräldrarna från att gifta bort henne.
 

Snattar bindor

Zain är en exeptionellt (street)smart unge, som både vet hur mens funkar och hur man snattar bindor i snabbköpet nere på gatan. Han är också lillgammal, charmig och svär som en borstbindare – en underbar huvudkaraktär. När föräldrarna skickar iväg Sahar till den blivande maken (härligt peppad på att gifta sig med ett barn) får Zain nog och rymmer. Han lever på gatan tills han träffar den etiopiska migranten Rahil (Shiferaw) och hennes lille son, som Zain tar hand om medan hon är på jobbet. Men plötsligt är Rahil borta och de två barnen får klara sig bäst de kan i en värld som samhällets skyddsnät inte omfattar och där en baby går att sälja eller köpa om man bara vet vem man ska vända sig till.

Filmen utspelar sig i Beiruts slum, där många barn tvingas jobba istället för att gå i skolan. När filmteamet upptäckte Zain Al Rafea, som spelar karaktären med samma förnamn, var han ett kringdrivande barn som hade kommit som flykting från Syrien med sin familj ett par år tidigare. Nästan alla skådespelarna i ”Kapernaum” är amatörer: flyktingar, migrantarbetare, papperslösa eller före detta fängelsekunder, precis som karaktärerna. Och skådespeleriet är oerhört bra, inte minst av Zain Al Rafea. Det är svårt att förstå att det här är hans debut.

Humor och mycket värme

Flyktingars och barns brist på mänskliga rättigheter är knappast något vi behöver vända oss till fiktionen för att påminnas om – och det hade absolut kunnat bli närmast outhärdligt att se – men ”Kapernaum” är berättad med underfundig humor och mycket värme i skildringen av huvudkaraktärerna. I en värld av mörker skiner små glimtar av ljus in, som i hur Zain tar hand om Yonas med okonventionella men pragmatiska metoder, till exempel genom att bygga en ”barnvagn” av en skateboard och en stor kastrull.

Stämmer sina föräldrar

Så småningom hamnar Zain i fängelse, där han bestämmer sig för att stämma sina föräldrar. ”Varför?” undrar domaren i rättssalen. ”För att de satte mig till världen”, svarar pojken. Nadine Labaki och hennes medarbetare har lagt grunden till manuset genom att besöka flyktingläger, barnfängelser och nedgångna bostadsområden och prata med de unga som bor där. De fick höra barnen säga just det: jag önskar att jag inte blivit född, att mina föräldrar skulle krama mig, att jag fick äta när jag var hungrig.

Labaki har sagt i intervjuer att hon vill få folk att öppna ögonen för hur barn lever i till exempel Libanon. För även om ”Kapernaum” är en tung film att se är det viktigt att påminna sig själv om att det finns många som lever i den verkligheten – inte bara besöker den i ett par timmar på biografen.