Tara Westovers pappa är en bokstavstroende mormon som dessutom är som besatt av sin misstro mot alla myndigheter och sin övertygelse om att jordens undergång är nära förestående. Han ser till så att familjen förbereder sig för undergången genom att bygga skyddsrum, gräva ner en bensintank i trädgården, bunkra mat och köpa vapen.
Pappans vanföreställningar om världens ondska gör att han inte låter sina barn gå i skola. Eftersom sjukvården hör till etablissemanget så besöker ingen i familjen läkare.
Familjens försörjning kommer till stora delar från det skrotupplag som pappan driver. Hans barn utgör arbetskraften och när de äldre sönerna börjar försvinna iväg åt olika håll så blir det Tara som får rycka in. Skadorna blir många när de i högt tempo och utan vettig utrustning svetsar och bearbetar tonvis med metallföremål med farliga skärverktyg.
Pappans bild av verkligheten är den som unga Tara Westover tror på. Det är senare i livet, under en föreläsning i psykologi, som hon plötsligt känner igen sin pappas beteende i tecknen på flera sorters psykisk sjukdom.
”Allt jag fått lära mig” är ett starkt vittnesmål om livet i en dysfunktionell familj. Isoleringen och de nära anhörigas önskan om att blunda för obehagliga sanningar leder till en växande våldsspiral. Tara Westovers skildring handlar också om hur lojaliteten inom en familj kan skapa så starka band, att man kan riskera sitt liv hellre än kapa dem.
När Tara Westover till slut lämnar sin familj så har hon – trots bristen på skolgång – lyckats få en plats på ett universitet. Mötet med omvärlden blir omskakande. Tara Westover får kämpa sig genom kurser där delar av texterna är som svarta hål, orsakade av både bristen på skolgång och de vanföreställningar hennes pappa har matat henne med. I mötet med de andra unga mormonerna på studentboendet chockas Tara av både deras klädsel och beteende.
I memoarer kan man alltid ifrågasätta sanningshalten i det som berättas, då en människas minne kan färgas och påverkas på många olika sätt. I ”Allt jag fått lära mig” reflekterar Tara Westover själv kring det. Hon beskriver en scen där polisen stormar deras hem med dragna vapen. Det har aldrig hänt, utan är en del i pappans idéer om vad som kommer att hända dem en dag. För Tara är det en historia hon har hört så många gånger, att hon kan se det ske även om det inte är sant. Hon skriver dagbok, men friserar ibland innehållet när sanningen är för svår för att hon ska orka ta in den.
Det är när hon som 16-åring för första gången kliver ut i den verklighet andra människor lever i, som Tara Westover kan börja avslöja familjelögnerna, först för sig själv och sedan för andra. Det mynnar ut i en berättelse där hon trots ett djupt stigma från uppväxten kan börja erövra världen. Hon slukar den kunskap hon aldrig fick som barn, men brottas samtidigt med känslorna av att inte höra hemma.
När boken slutar har Tara Westover gjort en sanslös klassresa, från barnarbetet på skrotupplaget och bristfällig hemundervisning, till en doktorsgrad i idéhistoria. Men priset hon har fått betala är omänskligt högt. Hennes ärliga skildring gör boken till ett viktigt dokument om vad förtrycket inom en familj kan göra med en människa. Och om hur smärtsamt det kan vara att klippa sina rötter, även när det bokstavligt talat kan stå mellan att frigöra sig eller att dö.
