för att ta med Black Jim hem
Och från himlen trillar spik ner
när vi ser dom gå förbi
Så uttrycker sig Joakim Thåström i sången ”Om Black Jim” från skivan Skebokvarnsv. 209 från 2005. Med Black Jim avses poeten Dan Andersson. Black Jim var den signatur han använde då han arbetade på den socialdemokratiska tidningen Ny tid i Göteborg en period åren 1917–1918. Tematiken i Thåströms sång kretsar kring Dan Anderssons död på hotell Hellman i Klarakvarteren i Stockholm den 16 september 1920. Man hade behandlat hotellets väggar med cyanvätesyra för att bekämpa ohyra, men slarvat med vädringen med den tragiska följden att poeten förgiftades i sömnen.
Samtidigt som det idag är hundra år sedan Dan Anderssons alltför tidiga död har han aldrig riktigt blivit inaktuell. Han tillhör Sveriges allra mest folkkära poeter, välbekant inte minst genom de många tonsättningar som gjorts och fortfarande görs av hans dikter. ”Helgdagskväll i timmerkojan”, tonsatt av Sven Scholander 1926, och ”Omkring tiggar’n från Loussa”, i Gunde Johanssons tonsättning från 1954, har tolkats och spridits i generationer.
Till de som på senare tid i sjungen form tagit sig an Dan Anderssons lyrik hör bland många andra Dan Viktor, Sofia Karlsson och som sagt Joakim Thåström. Dan Andersson spelade själv fiol och gitarr och satte även melodi till en handfull av sina dikter. Däribland den av svart humor präglade sången om Per Ols Per Erik som dränkte sig av olycklig kärlek samt ”Avskedssång till finnmarkskalden broder Joachim”. Den sista ska han ha lämnat på redaktörens bord då han hals över huvud lämnade redaktionen på Ny tid i Göteborg av hemlängtan till finnmarksbygden kring Skattlösberg i södra Dalarna där han kom ifrån.
Sjömän och vildmarken
Också för Dan Andersson som person, hans liv och hans tänkande, har intresset och fascinationen varit stort och bestående. Nu senast uttryckt i en precis utkommen roman av Göran Greider: ”Hon vars hjärta var som mitt” som skildrar skaldens intensiva och – inte minst mot bakgrund av religiösa och klassmässiga normer – till slut sorgliga relation till Östermalmsflickan Märta Larsson.
Det går att undra över varför Dan Andersson med sin lyrik hela tiden fortsatt att tala så starkt till människor. Sångbarheten i hans texter är säkerligen en av orsakerna. Tillämpbarheten av hans formuleringar på olika slags situationer en annan – ”när själen tung av minnen uti främlingslandet går” för att bara nämna en av oändligt många möjliga. Liksom det gåtfullt klingande språket med referenser till benämningar som Loussa, Pajso och Mattna, härrörande från finskbygderna. Liksom hans förmåga att sätta ord på tidlösa erfarenheter av vemod och längtan och djupa inlevelse i det mänskliga.
Trots att han bara var 32 år gammal när han lade sig för att sova på hotell Hellman för att aldrig mera vakna, finns det en överraskande bredd i hans författarskap och mycket som fortfarande är rätt oupptäckt. Om de fattiga folken, trängda av gruvbolags och skogsbolags profitlystnad, skrev han. Om sjömän och spelmän och vildmarkens alla underliga existenser. Om marväxta tallar och sjungande humlor och skimrande blå berg som väckte undran och längtan till något outsägligt ”bakom” och ”bortom” och frågor om den eventuella meningen med allt.
Hjärtat hos de fattiga
Som ”skira som månestrålar ogripbara för människohand” beskrev Nils Ferlin hans dikter. En annan av Sveriges mest älskade poeter som i sin ungdom tog livsavgörande intryck av Dan Anderssons dikter. Gjorde dem nästan till sina egna och till och med anlade ett utseende liknande den då sedan några år tidigare avlidne poetens.
I Dan Anderssons diktning finns återklanger av den väckelsekristna sångtradition han växte upp med, av tidens folkrörelser och bildningsrörelser, av krig i Europa och kamp för jämlikhet. Dan Andersson var aldrig närmare knuten, varken till någon politisk eller religiös riktning, men tonen i många av hans dikter är av ett innerligt andligt djup som hos få och han hade sitt hjärta och sin förankring hos de fattiga och förbisedda.
Bland många dikter tänker jag på den välkända ”Jungman Jansson”, som han själv satte melodi till. På hur den inom ramen för berättelsen om en ung sjöman enkelt och mästerligt sätter ord på hur oförutsägbar tillvaron är för alla människor: ”Hej å hå, Jungman Jansson, kanske ödeslotten faller,/ej bland kvinnfolk, men bland hajarna i Söderhaven blå?/ Kanske döden står och lurar bakom trasiga koraller –/han är hårdhänt, med hederlig, så sjung hej å hå!”.
I en annan dikt, ”Maskinrummets män”, skrev Dan Andersson om eldarna, använde bilden av ett fartyg som en talande bild för klassamhället:
Vi kommo sist, vi underst från, med ögat skumt av sot,
och hörde havets tunga gång och tyfons hårda hot.
Vårt liv var vigt åt kol och eld, begravna utan värn,
när grym torped gav oss en grav bland slagg och krossat järn.
Och du på första klassens däck som njöt av haven blå,
vårt liv är satt i pant för ditt där ångans floder gå.
I relation till dikten kommer jag att tänka på de gruvarbetare, inte sällan barn, som i andra delar av världen under livsfarliga förhållanden bryter kobolt som används till mobiltelefoner och bilbatterier. På hur vissa människors liv verkligen är satta i pant för andra människors konsumism och bolags penningbegär. Så känns den för hundra år sedan bortgångne poeten också ur samhällssynpunkt lika aktuell som någonsin.
Återvände till stjärnhimlen
Också om de mest föraktade och rentav motbjudande kunde Dan Andersson skriva med djup medkänsla. Som i dikten ”Hemlös” som skildrar en mördare som avtjänat sitt straff och nu vandrar vilse i skogarna, om att det ”fast solen lyser, fast sommaren ler” är ”bittert, bittert, kamrat”. Och jag funderar på om det finns någon nu som förmår skriva om exempelvis de som dragits in i omdebatterade kriminella gäng med liknande medkänslighet.
Till stjärnhimlen återvände Dan Andersson ofta. Till drömmar och syner och och sällsamt klingande höga visor med ton av något anat högre och bortom. Blicken för stjärnorna och blicken för människorna i det vilset vandrande var i Dan Andersson diktning samma slags blick. ”Han var underlig och ensam, säja fyra svarta män,/ han led ofta brist på husrum och bröd. –/ Se en konung, säja rosorna, trampas på igen,/ en konung och en drömmare är död!” konstaterade poeten i dikten ”En spelemans jordafärd”. Rosornas perspektiv och människornas kan ibland vara radikalt olika. För generationer av människor har Dan Anderssons lyrik tjänat, och tjänar, som en hjälp att något mer kunna se ur de förstnämndas.
