Hon börjar städa, med minimilön och osäkra anställningar, delade skift och skit till arbetsmiljö. Men där finns annat också i städvärlden: en gemenskap, där finns vänner, riktiga vänner. Solidaritet som är handgriplig – behöver någon en bil, nämen då får hon låna en bil.

Men Marianne är inte riktigt den tafatta men charmiga, livskrisande och utfattiga kvinna som hon utgör sig för att vara. Livet som städare är bara en utflykt, ett research­arbete inför en kommande bok om städarnas villkor. Hon är där för att nosa och ta reda på, undersöka och förstå – med ett gott syfte men vad händer med den som fejkar gemenskap och går in i vänskap under falsk flagg? Särskilt när makten och privilegierna ligger i den falsk­spelandes händer?

Författaren och regissören Emmanuel Carrère har skapat en film utifrån en verklig fransk journalists erfarenheter och den fångar väl det där ­dilemmat. Hur en viss cynism nästan oundvikligen går hand i hand med ambitionen att granska de mest utsattas liv, eftersom blicken hos den som granskar alltid befinner sig på en annan position än hos den som blir granskad.

Juliette Binoche spelar lågmält en charmerande och vilset sökande Marianne och låter dubbellivets tvivel sippra fram i försiktiga rännilar. Men filmens verkliga stjärna är Hélène Lambert i rollen som Chrystèle. En kämpande, ensamstående mamma med en rustning av hård attityd, som ändå släpper in denna udda och rara Marianne när hon ramlar i hennes väg. Och sedan blir allra bittrast när sanningen uppdagas. Lambert, som tidigare inte gjort några professionella roller, gör henne med absolut närvaro och ett ständigt skiftande ansikte som speglar varje känsla: hoppet, hopplösheten, livsglädjen, kampen, skrattet som ändå alltid finns där.

”Mellan två världar” skildrar med finstämd närhet världar många aldrig ser, den som levs av de som putsar ytorna, de som inte får ihop det, de som jagar tillfälliga påhugg och håller ordning på alla sina skiftande skift så att huvudet blir snurrigt och inte har rum för så mycket mer högtflygande framtidsplaner. Filmen gör det med ett intresse för detaljer, som varför det är bättre att gå loss på vidriga toaletter än att bädda sängarna under nattskiftet på färjorna mellan Frankrike och England. Och med en respekt för och solidaritet med de som har den kollen.

Men den har också lite väl lätt handlag med tunga ämnen. Carrère har fallit för frestelsen att mysa in sig i den härliga gemenskapen och låta trivseln ta en del av udden från den råa realismen. Tills det nästan blir som att städarnas oförsonliga vardag mest är ett lite udda livsval.

Den hårda politiska kärnan av exploaterande smetas över med relationsmys. Vilket ändå är synd.

Grått, fattigt och franskt

Här kommer tre tips på andra socialrealistiska franska filmer som du bör se.

Allt börjar idag (1999)

Regi: Bertrand Tavernier

En genomgrå, genomhemsk och oförglömlig skildring av en förskollärare i en gruvby i norra Frankrike som kämpar för ”sina” barn samtidigt som föräldrarna får sin el ­avstängd och lever i mörker i utkylda rum utan hopp om framtiden.

Marknaden lag (2016)

Regi: Stéphane Brizé

En isande och absurd pärla om arbetsmarknadens och kommersens skruvade verklighet. Om en arbetslös mans väg från rök till eld: från förnedrande jobbsökarkurser till posten som butikskontrollant.

Barnet (2005)

Regi: Luc Dardenne, Jean-Pierre Dardenne

Visserligen belgisk, men de franskspråkiga bröderna Dardenne måste få vara med på listan, här med det svarta och täta dramat ”Barnet” om två unga, utfattiga föräldrar och deras vitt skilda reaktioner på att få ett barn.