Oavsett vad vi tycker om fenomenet kan vi i alla fall säga att Marie Kondo har lyckats ge städningen utrymme på en plats där den sällan diskuteras. Och det är stort. Städning är sällan en politisk fråga, så länge det inte handlar om Rut-avdrag.

Städningen lämnades vid sidan av när Sverige under folkhemmets storhetsperiod flyttade ut det så kallade hemarbetet till det kollektiva för att kvinnor skulle kunna gå ut på arbetsmarknaden. Vi fick barnomsorg, äldreomsorg och särbeskattning.

– Men städningen har blivit kvar som en olöst fråga, säger Fanny Ambjörnsson, socialantropolog vid Stockholms universitet som skrivit boken ”Tid att städa – om vardagsstädningens praktik och politik” som kom ut förra året.

Jämställd städning – en vision

Tanken var väl att männen skulle göra halva arbetet i hemmen. Den idén finns också i de jämställdhetspolitiska målen och har funnits med sedan 70-talet som det fjärde delmålet: Jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Hittills har det inte hänt. Kvinnor utför i genomsnitt en timme mer obetalt arbete om dagen än män och har också en timme mindre fri tid.

Indelningen av dagen med åtta timmars arbete, åtta timmars sömn och åtta timmars vila funkar inte. Den bygger på att någon annan än den som lönearbetar ska sköta hemmet. Men för den som måste se till att det är städat hemma, oavsett om det är en man eller en kvinna, blir det inga åtta timmars vila. Trots det har det under 1900-talets andra hälft varit tyst om städningen i politiken, tills Rut dök upp.

– Det positiva med Rut är att det lyfte städningen som den olösta fråga den är. Rut har politiserat frågan men har också sanktionerat idén om att vissa personer ska kunna göra sig av med städningen till andra människor – som per definition måste ha mindre betalt för att kalkylen ska gå ihop. Vissa måste tjäna väldigt mycket mer för att avlöna andra att gör det som de inte vill göra själva i sina hem. Tidigare hade man försökt samsa jämställdheten med jämlikheten i politiken, men nu försvann jämlikhetsaspekterna ut med badvattnet, säger Fanny Ambjörnsson.

”Klass har försvunnit”

Birgitta Jordansson och Linda Lane, doktor i historia respektive doktor i socialt arbete vid Göteborgs universitet är inne på samma tanke i sin rapport ”Vilka är vi i jämställdhetspolitiken” som de har skrivit för fackliga tankesmedjan Katalys.

– Klass har försvunnit. Städningen och hemarbetet blir en fråga som ska lösas hemma vid köksbordet, inte på den politiska nivån, säger Birgitta Jordansson.

Om vissa kan lösa konflikten genom att köpa städning så minskar dessutom trycket på politiska lösningar för hela samhället. Med Rut har regeringen också övergett det jämställdhetspolitiska målet om jämn fördelning av hemarbetet, enligt Birgitta Jordansson och Lina Lane.

– Det bara står där, men det är inget man lägger fokus på.

Vissa kvinnor kan köpa sig sina åtta timmars vila genom att köpa andra kvinnors arbete, men män behöver inte ta mer ansvar. Den här tanken formuleras tydligt i ett citat av tidigare finansministern Anders Borg (M). Något som han sa i samband med att Rut-avdraget infördes och som finns med i Birgitta Jordanssons och Linda Lanes rapport: ”Man kan naturligtvis önska att vi istället kunde ha en jämställdhetsdebatt där vi fick männen i dessa hushåll att ta ett större ansvar. Det skulle jag naturligtvis också tycka var väldigt bra. Men den diskussionen har pågått i 20, 30, 40, 50 kanske till och med 100 år, utan att det har haft några väldiga effekter.”

”En smaksak”

Rut-avdraget har hunnit fylla tio år. I januariavtalet mellan regeringen, Centerpartiet och Liberalerna står det att Rut ska breddas till fler tjänster. I övrigt nämns inte jämställdhet och obetalt hemarbete.

Kvar står alla de som inte köper städning med det olösta pusslet, sökande efter metoden som ska få det att gå ihop. Ibland heter den metoden Marie Kondo. Men det finns kanske en annan lösning. Att inte städa alls. Agnes Wold, professor i klinisk bakteorologi, har gjort sig känd för den stora allmänheten genom sina attacker på idéer om städning som ett sätt att hålla sjukdom borta. Det är en patriarkal myt, säger hon.

– Städning som koncept hittades på runt 1870-talet när man skulle uppfinna husmodern. Tidigare hade kvinnor deltagit minst lika mycket som männen i produktionen, i jordbruket. Men så kom industrialismen och då skulle männen vara i fabriken och kvinnorna skulle göra ett hem. Då hittade man också på att damm skulle vara farligt, säger Agnes Wold.

Detta finns beskrivet i boken ”Sakernas tillstånd” skriven av Boel Berner, professor i sociologi. Före det städade man faktiskt inte, menar Berner. I 1700-talets rika familjer fanns det förgyllda speglar och fina möbler, men det var inte rent. 1800-talets skapande av husmodern kom att sammanfalla med att man upptäckte att det fanns bakterier som spred sjukdomar. Bakterierna kom att kopplas ihop med smutsen och dammet. Men Agnes Wold visar att bakterier inte har något med damm att göra. De sprids genom mat och vatten och från människa till människa. Någon enstaka gång från djur till människa, men aldrig från damm eller skurvatten. Senare under 1900-talet kom dammet att kopplas ihop med allergier. Nu skulle hemmen städas för att barnen inte skulle bli allergiska. Inte heller det stämmer enligt Wold. Och nu pratar man om damm och partiklar som binder kemikalier som vi sedan andas in och kan bli sjuka av. Trots att just riskerna med partiklar och kemikalier ligger till grund för de regler som Folkhälsomyndigheten har för städning av förskolor och skolor så skrattar Agnes Wold åt idén om partiklar som sjukdomsspridare.

– Allt är partiklar. Man hittar på nya grejer hela tiden, men ingen behöver städa om man inte vill det. Det är helt och hållet en smaksak, säger hon.

Inga pekpinnar

Livsmedelverket ger råd om vad vi ska äta, Folkhälsomyndigheten ger råd om hur mycket vi ska motionera. Och trots att Folkhälsomyndigheten alltså inte bara ger råd, utan har stränga regler för hur barnens offentliga miljöer ska städas (varje dag!) så vill myndigheten inte ge några sådana råd om hur vi ska städa våra hem.

– Det handlar om den personliga integriteten. Myndigheten vill inte komma med pekpinnar om hur vi ska ha det i våra hem, säger Fredrik Haux, utredare på Folkhälsomyndigheten.

Städningen som en privatsak igen alltså. Hur vi ska städa och hur ofta är något som är upp till var och en att lösa. Och jämfört med matlagning och husrenovering så finns det inga livsstilsmagasin att ta till heller.

– I intervjuerna som jag gjorde blev det väldigt tydligt att kunskap om städning är något som ärvs, inte medvetet utan snarare som ett omedvetet kroppsligt arv från mor till dotter. Bakåt i kvinnoled. För männen var det mer oklart. Ofta var det så att deras pappor inte hade tagit i städningen överhuvudtaget. Det var ett nytt område där de kunde kliva in och visa sig duktiga, men det var sällan förknippat med skam eller skuld om de upplevde att de inte var så duktiga på att städa, så som det var för de flesta kvinnor jag intervjuade, säger Fanny Ambjörnsson.

Behöver uppvärderas

Hur många par har inte upplevt att de fastnar i oändliga konflikter om hur mycket det ska städas och vad som ska göras eftersom de helt enkelt inte har samma idé och kunskap om vad städning är? Men råd, eller en formell kunskapsspridning, om städning i hemmen får Agnes Wold att reagera kraftigt.

– Gud nej! Det vore inte klokt. Man ska inte ha en massa råd om saker som inte finns.

Fanny Ambjörnsson är försiktigare. Hon menar att det är i vår tid blir allt svårare att sätta upp generella standarder överhuvudtaget. Även Livsmedelsverkets kostråd ifrågasätts när mirakeldieterna avlöser varandra. Men att det idag finns så lite formaliserad kunskap kring städningen beror enligt Fanny Ambjörnsson på städningens låga status. Det är den syssla som står längst ned i rang av det, framför allt av kvinnor, utförda hemarbetet eftersom det inte skapar något nytt utan ”bara” avlägsnar smutsen och förhindrar förfallet.

– Men att uppvärdera och vända blicken mot de här sysselsättningarna, att undersöka dem och ta utgångspunkt i dem, skulle inte nödvändigtvis betyda att kvinnor behöver fortsätta att göra dem. Jag kan absolut förstå att kvinnor vägrar att städa för att de inte vill hamna i den kvinnofällan. Men skulle vi börja tänka mer på det som en uppgift som är central, som kräver sitt handlag, sitt utrymme, sin blick och sin tid så skulle vi hamna någon helt annanstans, både politiskt och socialt, säger Fanny Ambjörnsson.

Vems tid?

Skulle vi inte städa skulle vi inte kunna leva i våra hem, är hennes slutsats. Något som kanske även Agnes Wold ställer sig bakom. Hon städar inte själv men har städhjälp. Vi kan alltså inte leva utan att restprodukterna av våra liv - disken, dammet, soporna, gruset, avlagringarna och sakerna – någon gång röjs undan.

Men vems tid är det då som ska ägnas åt detta?

Enligt Birgitta Jordansson och Linda Lane handlar det om vad vi definierar som arbete.

– Den definition vi har av arbete idag vilar på förutsättningar som inte längre är giltiga. Den vilar på en familjeförsörjarprincip och på att det fanns någon hemma som skötte allt hushållsarbete. Verkligheten har förändrats men inte synen på arbete. Det är som att det vore en naturlag att lönearbete är åtta timmar heltidsarbete. Ska vi prata om städning måste vi prata om hur mycket vi ska arbeta.

Så sänkt arbetstid alltså. För att alla, oavsett kön och oavsett klass ska hinna ta hand om sin egen skit. Fanny Ambjörnsson är inne på samma linje i slutet av sin ”Tid att städa”. En annan samhällsmodell där lönen vi tjänar inte baseras på vår delaktighet i produktionen av varor och tjänster, utan i reproduktionen av liv. Citat: ”Hur ett samhälle städar, hur vi tar hand om resterna, skräpet och det som blir över, torde vara en utmärkt utgångspunkt för hur väl vi ombesörjer våra gemensamma behov.”