– Om jag vill se "Valkyrian" av Wagner så promenerar jag till operan och gör det. Jag flyttade till stan för att kunna göra sådana saker, säger hon.
Kan lockas av husliv
I det lilla samhället Osebol i norra Värmland var kulturutbudet betydligt skralare. Det var där hon växte upp med sina föräldrar och två yngre syskon. Längtan bort tog henne så småningom till gymnasieskolan i Torsby och journalisthögskolan i Stockholm. För drygt 20 år sedan flyttade hon till Göteborg och här har hon blivit kvar. Förutom det nuvarande redaktörsjobbet har hon arbetat på Nöjesguiden och Göteborgs filmfestival – uppdrag som hade varit nästintill omöjliga att kombinera med ett liv på landet. Ändå händer det att Marit Kapla leker med tanken på att flytta tillbaka.
– I svaga stunder kan jag vara en husromantiker men för det mesta vet jag att jordvärme och fönstertätning inte är min grej. Jag trivs bra i Värmland och är mycket där men jag kanske inte måste flytta dit, säger hon och tvingar kaffesumpen till botten av presskannan.
De senaste åren har hon åkt skytteltrafik mellan Majorna och Osebol. Till sitt bokprojekt har hon intervjuat nästan alla vuxna invånare på orten. De har delat vardagsbetraktelser om rimfrost på grenarna och en högstadielärartjänst som ingen söker, men också svåra minnen av en hund som behövde avlivas och krigstidens tyska flygplan på väg mot Norge. I våras packade bokhandlarna upp hennes poetiska tegelstensroman på hyllorna och i november hämtade hon en bronsstatyett och en generös pengacheck på Augustgalan i konserthuset i Stockholm.
Känsla av sammanhang
Trots att boken är färdig återvänder hon gärna till Osebol. Senast var det för att fira framgångarna med barndomsvänner och intervjupersoner. I sommar ska hon hålla en skrivkurs på Klarälvdalens folkhögskola där hennes föräldrar jobbade. När hon återvänder är det med dubbla känslor. Hon uppskattar att människorna syns mer i helfigur på landsbygden. Man träffar människor som kände en som barn och vet vilken granne som kör vilken bil. Hon lockas av närheten till naturen och hur lätt det är att fokusera på en sak i taget.
– Jag tycker att det är trångt och jobbigt att vara på tunnelbanan i Stockholm. Det är reklam överallt och jag kan känna mig fångad i en fälla. Den känslan får jag inte när jag öppnar dörrarna och kliver ut på trappen i huset jag brukar hyra i Osebol. Att tänka på att människor bott där i över 600 år är både fantasieggande och ger en känsla av sammanhang, säger hon.
Andra ögonblick är dystrare. När hon går förbi igenbommade banker och postkontor. När hon passerar det stängda hotellet och den förfallna bron över Klarälven. Den igenvuxna slalombacken och de tomma bänkarna. Ibland funderar hon över vad som ska hända med den svenska landsbygden som under så många århundraden kretsat kring lantbruk och skogsindustri.
– En del framtidsforskare säger att marken kommer bli viktigare igen. Jag är ingen dystopiker men det känns inte så svårt att föreställa sig att det kommer att bli en energikris. I så fall kommer vi inte kunna frakta mat över hela jordklotet som vi gör nu och då kanske Osebol blir hett igen.
Ofrivillig talesperson
Under åren som hon arbetat med boken har hon lärt sig mycket om villkoren för att leva i glesbygden. Hon har nästan blivit en slags talesperson för landsbygdsfrågor. Under filmfestivalen medverkade hon exempelvis i ett samtal med journalisten Po Tidholm om konflikten mellan stad och landsbygd. Men egentligen är det en expertroll som skaver.
– Jag är inte en person som intresserar mig för en fråga, utan för enskildheten. Det kan vara roligt att tänka kring stad och landsbygd, men det var min uppväxtby som intresserade mig från början. För mig handlade det om en nyfikenhet på byn och människorna där.
Härnäst väntar ett slags litterär rockturné med en föreställning där Marit Kapla läser ur boken ackompanjerad av pianisten Martin Hederos. Den första föreställningen blir i kyrkan nära Osebol. Sedan slingrar sig turnén förbi kreddiga kulturscener i storstäderna och avslutas på teaterbiografen i Norberg och Folkets hus i Fengersfors. Marit Kapla ser fram emot att läsa berättelserna högt.
– När jag läser utan musik känns det som att någonting saknas. Vissa textstycken har verkligen vuxit ihop med musiken. Att läsa ur den är en upplevelse för mig för jag kan njuta av intervjupersonernas poänger.
