Jakub Szymazski jobbar i bokhandeln i konstmuseet ms2 i Łódz. Museet är inrymt i en enorm röd tegelbyggnad som en gång var en del av stadens textilindustri. Resten av komplexet, som går under namnet Manufaktura, är numera ett köpcentrum. Det är en storslagen miljö i tegel och gjutjärn, där man har tagit vara på och renoverat de gamla industribyggnaderna från sent 1800-tal och fyllt dem med den vanliga blandningen av affärer, biografer och restauranger.
Jakub berättar att Manufaktura invigdes 2006, efter en segdragen förhandling mellan den nuvarande ägaren – som uppenbarligen satsat mycket kapital i projektet – och staden. Att museet finns här var ett krav från staden sida för att försäkra besökarna en viss kulturell verksamhet i byggnaderna.
Bokhandlarens historia
Det är inga andra kunder i bokhandeln och Jakub har tid att ge en snabbintroduktion till Łódz historia. Staden växte lavinartat från andra hälften av 1800-talet. Framsynta lokala entreprenörer, läget vid ett vattendrag och utbyggda järnvägsförbindelser med metropolerna Warszawa och Wien gjorde att Łódz växte från en liten by i ingenstans till Polens andra stad med uppåt en halv miljon invånare på några få årtionden. Människor strömmade hit från hela landet, men också från Tyskland och övriga Europa. Fabrikörerna byggde upp stora förmögenheter och överdådiga palats i anslutning till sina fabriker. Arbetarna levde många gånger i trängsel och misär i usla bostäder. Łódz blev sinnebilden för industrialiseringens moderna storstad, med skarpa klassklyftor men också en kosmopolitisk och vibrerande miljö. De tyska och judiska minoriteterna var stora och inflytelserika.
Tung industristad
De båda världskrigen och depressionen däremellan slog sönder allt detta. Jakub menar att Łódz i det kommunistiska Polen blev en tung, grå industristad med lågt anseende i övriga landet. Och vi minns ett kort besök i staden i början av nittiotalet, då vi bodde i studentkvarteren och våra värdar avrådde oss att gå ut på kvällarna på grund av hög kriminalitet - men också för att det knappast fanns någonstans att gå för att äta eller roa sig. Det var också på nittiotalet, efter kommunismens fall, som Łódz industri slutligen kollapsade. Segdragna tvister om ägandeskap i kombination med hög arbetslöshet och en fattig befolkning har gjort att återhämtningen gått långsammare här än på många andra håll i landet.
Jakub ser nu tecken på att utvecklingen går åt rätt håll. Fler investerare vågar satsa kapital i Łódz, samtidigt som staden försöker locka unga kreativa invånare till konstnärliga utbildningar och den spirande mode- och design-industrin, inte minst i de gamla nergångna fabriksområdena som ligger centralt i staden.
Blandad arkitektur
När vi sagt farväl till Jakub och söker oss från Manufaktura mot huvudgatan Piotrkowska kan vi nästan känna den unge mannens optimism i luften. Även om krigen och den etniska rensningen av staden innebar en ofattbar och total mänsklig katastrof, klarade sig Łódz byggnader relativt oskadda. Halvseklet med kommunistiskt styre innebar ett gradvis och obönhörligt förfall, som fortfarande är påtagligt när vi kommer något kvarter bort från huvudgatan. Men husen står mer eller mindre upprätt och vi förlorar oss bland bostadshusens och fabrikernas innergårdar och i fasadernas vittrade detaljer från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal, en stilblandning av nyklassicism och art noveau. Samtidigt finns här en så tydlig atmosfär av Östeuropa bakom järnridån, komplett med ett slitet och nertonat vardagsliv på gatorna, att vi mentalt slungas tillbaka till sent åttiotal.
Återskapad prakt
Piotrkowska är till största delen renoverad och har återtagit sin glänsande status som paradgata. Här ligger de välbärgades utsirade hus vägg i vägg som vackra bakverk, interpunkterade med en del brutalistiska betongstrukturer från sextio- och sjuttiotalen och några moderna skapelser i glas och stål. Här har den kapitalistiska industristadens borgerliga prakt återskapats, samtidigt som den socialistiska stadens ideal fortfarande är påtagliga i stadsbilden.
Vi går söderut längs Piotrkowska och tar så småningom av åt vänster, där Jakub har markerat att det unga hipster-Łódz håller till. Det märker vi inte så mycket av, för att utforska den scenen behöver vi både mer tid för nattliga utflykter och kunskap om vart vi ska söka oss. Men snart hamnar vi i ett industrilandskap där katedralliknande tegelfabriker – några renoverade, andra ruiner – områden med arbetarbostäder och fabrikörspalats utgör en komplett berättelse om industrialismens klassamhälle. Här finns bland annat stadens välrenommerade filmskola och småskalig hantverksindustri. En del av arbetarhemmen i tegel har börjat renoveras för eller av en ny och mer köpstark befolkning.
Łódz är inte ett museum över en gången tid. Snarare är det en stad som bär på ett unikt kulturhistoriskt arv och som kämpar med stora utmaningar för att hitta en ny identitet. Det är en stad vi från första stund tycker mycket om att vandra genom och som vi längtar tillbaka till så snart vi satt oss på tåget härifrån.
