BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Det märks på responsen, att det är många som ser mig mer än bara i Göteborg. Men att jag syns mycket är inget jag går runt och tänker på. Det hade varit lite konstigt. Det var som att jag förträngde hur många det är som faktiskt tittar på "På spåret". Man får välja lite vad man fokuserar på, säger Amanda.
Releasefest för nya skivan i morgon
Det är bråda dagar när Drömmar precis har släppts och med en releasefest på Pustervik i morgon (lördag). Men Amanda Werne tar sig ändå tid att möta upp på stamstället Bengans i en rep-paus med bandet. Slowgold är Amandas musikaliska alias, men hon kompas av Johannes Mattsson och Erik Berntsson, så på sätt och vis är de även litegrann ett band.
– Det är lite som att alla steg jag har tagit hittills och alla människor jag har träffat har sammanfallit fint. Att de större stegen känns rätt naturliga då jag har spelat så länge, fortsätter Amanda funderingarna kring att hon syns så mycket just nu.
– Det jag tycker är svårt med genombrott, är att tolka vad det är. Jag har gjort massa saker som jag tycker är kul. Det är klart att det roligaste är om folk lyssnar på min musik. Och om fler lyssnar så är det ännu roligare. Men det hade varit jobbigt att komma till någon form av genombrott och inte känna att man står stadigt på sina ben. Det är bättre att stega stabilt i ett bra tempo.
Naturligtvis har uppmärksamheten även att göra med att Drömmar har fått fullkomligt fantastiska recensioner och omdömen. Skivan spelades egentligen in redan i maj, jobbades vidare på under sommaren och en färdig master låg klar i slutet av sommaren.
– Jag ville först släppa den tidigare. Men det var nog bra att den fick ligga och vila lite. Då jobbade jag mot en deadline som fanns i mitt huvud, att den skulle vara klar under 2016. Men det var skönt att avvakta lite och se vad som mer skulle dyka upp.
Beslutet är Amandas eget, även om hon påpekar att det är bra med råd och folk att diskutera med.
– Ibland kompromissar man och ibland går inte det. Man får gå på magkänsla, vad som känns bäst.
"Olika sätt att se på recensioner"
Att recensenterna har strösslat höga betyg över henne har hon noterat, men vet inte riktigt hur hon ska förhålla sig till andras tyckande.
– Det finns olika sätt att se på recensioner. Jag tänker att antingen läser jag allt, och det som står går att diskutera. Vilket förhoppningsvis då gör att jag utvecklas. Antingen får jag ge mig själv en klapp på axeln, eller så tänker jag att nu ska de få se på faan! Jag kan bli väldigt peppad av det. Men det har varit väldigt många fina. Men det är också alltid någon som är för-virrad. Att det verkar vara något som är svårt att förstå med vad jag gör.
Amanda Werne är feminist och socialist och uppväxt i ett hem där både politiken och kulturen varit självklar. Men hennes egen musik har inga politiska förtecken, i alla fall inte i plakatform.
– Folk som kan utrycka sig politiskt i texter utan att det blir krystat är ju jätteimponerande. Jag har inte haft det drivet och har inte utvecklats att skriva på det sättet. Men mina texter kan till exempel handla om hur jag som kvinna upplever mig behandlad i patriarkatet. Men det vävs ihop med det livet jag lever och är kanske inte så tydligt. Mer som känslor kring det som dyker in i texterna.
Många samarbeten
Annat var det när hon nyligen dök upp som gästsångare i omstartade proggbandet Nynningen, som är politiska så det förslår. Det har blivit många sådana samarbeten för Amanda Werne genom åren. Freddie Wadling, Ebbot och på Pelle Osslers kommande skiva för att ge några exempel.
– Många jag har samarbetat och spelat med är sådana jag sett upp till, och fortfarande gör. Jag älskar att jobba med sången i studio. På andras låtar då, det är svårare med ens egna. Men då kan det vara skönt att bara vara ett verktyg. Men sedan har jag ju inte tid med allt heller, så det handlar om prioriteringar, vad som känns roligt och vad som passar mig.
