Initiativet, som skedde utan att facket blivit informerat, skapade en sårig intern konflikt på arbetsplatsen. Förra veckan rapporterade Journalistförbundets tidning Journalisten att de fyra initiativtagarna hade fått kallelser till en rad samtal med chefer på Sveriges radio.
– Konsekvent har budskapet varit väldigt ifrågasättande. Man tycker att vi gjort fel som gått ut offentligt och har ifrågasatt budskapet och vår verklighetsbeskrivning, säger Maya Abdullah, som var en av initiativtagarna till uppropet, till Dagens ETC.
Är tjänstledig
Detaljerna i restriktionerna har skilt sig åt beroende på de undertecknande journalisternas roller och funktioner på företaget. Hårdast och mest långtgående restriktioner har initiativtagarna fått eftersom de enligt cheferna ”sökt offentligheten” i debatten.
Restriktionerna har gjort att Palmira Koukkari Mbenga, en annan av initiativtagarna, inte jobbar som nyhetsproducent längre utan istället har fått en reporterroll. När hon åkte till USA för att bevaka om presidentvalet ställdes allt på sin spets.
– Det som är sagt formellt är att jag inte får rapportera om Black lives matter och de politiska frågor som den rörelsen driver. Men i praktiken blev det så att jag helst skulle undvika att rapportera om rasism över huvud taget. Det blev komplicerat eftersom frågan om rasism går in i så många valfrågor, säger Palmira Koukkari Mbenga.
Maya Abdullah berättar att hon även blev kallad till ett möte där hon informerades om att hon i framtiden inte heller får rapportera om representation och kvotering. Då hade hon redan valt att ta tjänstledigt från Sveriges radio.
– Jag ifrågasatte detta och bestred restriktionerna som är osakliga, och sedan dess har jag bestämt mig för att jag inte vill komma tillbaka i nuläget. Jag kan inte jobba med munkavle.
Maya Abdullah anser att hon helt hållit sig inom ramarna för public service-rollen.
– Jag känner mig trygg i min förståelse för vad opartiskhet och saklighet är, och i alla de journalistiska och demokratiska principer som ska ligga till grund för vårt arbete, säger hon.
Vad tycker ni om att ni som undertecknat uppropet nu inte får bevaka frågor kring just rasism?
– Det är nästan ironiskt. Det är ju det här vi pekar på i uppropet. Det insinueras att man är partisk i frågor som rör rasism eller frågor kring länder där man har bakgrund. Vår kompetens misstänkliggörs och vi anklagas för att tala i egen sak, säger Palmira Koukkari Mbenga.
Varför tror ni att ledningen väljer att göra så här?
– Det handlar i viss mån om ängslighet, att man inte vågar eller förmår göra en egen analys av vad journalistrollen går ut på generellt, och inom public service specifikt. Men jag vill också understryka att det enligt mig framförallt handlar om att de inte delar vår verklighetsbeskrivning, trots att vi utgår från fakta. Så de tycker att det här är kontroversiella frågor, vilket bevisar vår huvudsakliga poäng med uppropet: Vår journalistiska kompetens och våra kunskaper avfärdas och vi anses vara partiska i dessa frågor på grund av vilka vi är, säger Maya Abdullah.
”Inte intresserade av en intern diskussion”
Olov Carlsson är biträdande programdirektör och chef för innehållsproduktionen på Sveriges radio. Han framhåller att företagets uppdrag skiljer sig från övrig journalistisk verksamhet eftersom det finns ett tyngre krav på opartiskhet i bevakningen.
– När man tar ställning i en sakfråga utåt måste man som anställd respektera att diskussionen uppkommer: Hur kan jag fortsätta att bevaka frågorna utan att public service oberoende ifrågasätts? Om en medarbetare engagerar sig i Greenpeace är det samma sak.
Hur länge ska restriktionerna gälla?
– Detta är individuella bedömningar, så det skiljer sig åt. Men så länge som detta bedöms vara en fråga som är omdebatterad i samhället och så länge de torgför och driver frågorna utåt.
Skulle en medarbetare enligt samma princip inte kunna rapportera om traditionellt fackliga frågor om den engagerar sig fackligt på SR?
– Detta går inte riktigt att jämföra, att agera fackligt är en annan sak och en självklarhet hos oss. Här uppfattas man i publikens ögon som en del av en rörelse.
Men är inte arbete mot diskriminering en del av det fackliga arbetet?
– Jo, om diskussionen hade förts internt och inom ramen för det fackliga, men det är inte den här. Här var man inte intresserade av en intern diskussion, man ville föra en extern debatt. Då måste frågan också hanteras som en sådan.
Olov Carlsson betonar att Sveriges radio är det medieföretag i Sverige som har störst andel medarbetare med utländsk bakgrund.
– Det är bra, och denna diskussion om vad representationen gör för avtryck på journalistiken är i grunden viktig. Men det blir bekymmersamt när denna diskussion, som bör drivas internt, kapas och blir offentlig.
Det verkar fortfarande finnas en ilska mot att uppropet fördes offentligt från företagsledningens sida?
– Nej, ingen sådan ilska finns. Men vi hade hellre sett att kraven fördes internt.
Sveriges radio får skarp kritik för att blivit ängsliga och rädda att betraktas partiska frågor som rör exempelvis antirasism. Hur ser du på den kritiken?
– Det riktas kritik från olika falanger: både höger och vänster. Vi är trygga i hur vi gör våra bedömningar. Det finns forskning på hur väl vi lyckas med våra journalistiska bedömningar, och den visar att vi balanserar väl.
Jämförs med metoo-uppropet
Enligt Olov Carlsson ställdes det i samband med metoo-uppropet liknande krav på medarbetarna: om du skriver under offentligt kan du inte rapportera om detsamma.
– Om någon lyfter frågor om till exempel bemötande är det viktigt att vi hanterar det, och det gör vi, och har gjort även i detta fall. Men detta handlar om något annat: att medarbetare i allmänhetens ögon uppfattas som att de för Black lives matters frågor i debatten, de har blivit frontfigurer i rörelsen.
Maya Abdullah anser dock att jämförelsen haltar.
– Det stämmer inte. Jag skrev under metoo-uppropet och producerade dels nyhetssändningar, dels ett helt program med metoo-tema utifrån olika vinklar och perspektiv, säger hon och förklarar att det är direkt felaktigt att hävda att de inte varit intresserade av en intern diskussion.
Tvärtom, säger hon, fördes en diskussion med företagets högsta ledning innan de gick ut med uppropet.
"Svår gränsdragning"
Maya Abdullah och Palmira Koukkari Mbenga är även besvikna på facket, som de menar ”verkar köpa arbetsgivarens bild” av vad Sveriges radio har rätt att göra.
Johanna Lindblad Ahl är ordförande i journalistklubben på Sveriges radio. Hon ser inte restriktioner i sig som något problematiskt.
– Det är inte problematiskt att man får restriktioner, utan vilka restriktioner man får. Restriktioner sker ju hela tiden i vårt arbete. Vid val till exempel. Då får ju inte en person som är gift eller har en relation med en partipolitisk rapportera, det är ju egentligen inte konstigt.
Hon betonar dock att facket har ifrågasatt vissa delar i restriktionerna.
– Det är en svår gränsdragning. Men att restriktionerna gäller bevakningen av Black lives matter till exempel. Det är inte helt glasklart att det är rimligt. Black lives matter nämndes bara i inledningen av uppropet och var inte alls bärande.
Flera medarbetare har inte vågat skriva under och många har känt sig tvungna att skriva under anonymt. Hur ser du på det?
– Det tyder på att det finns en rädsla för nån form av åtgärd. Det är såklart supertråkigt.
Johanna Lindblad Ahl berättar att facket ännu inte har tagit ställning till uppropet.
– Företaget har menat att det har funnits felaktigheter i uppropet, det har skapats en konflikt som inte vi har velat ta ställning i, men vi står självklart bakom våra medlemmar.
Borde inte facket ta ställning till ett upprop som rör fackliga frågor?
– I frågorna i sig, ja. Självklart ska det inte finnas diskriminering på arbetsplatsen. Men vi har inte analyserat färdigt än om alla bitarna i kraven är något vi kan ta ställning till. Det består av så många olika delar. Kvotering är en sån sak.
Varför tror du inte att facket blev kontaktat innan uppropet publicerades?
– Jag hade kanske önskat att vi hade blivit tillfrågade. De har sagt att de hade tänkt göra det först, men ändrade sig. Det handlade nog tyvärr om brist för förtroende. Vi blev tagna lite på sängen.
Tidslinje
25 september
39 SR-journalister undertecknar uppropet Vems SR? mot rasism och bristande representation. De kritiserar även radions rapportering om bland annat Black lives matter.
25 september
Sveriges radios VD Cilla Benkö svarar att man tar frågan på allvar, men fortsätter: ”Med det sagt känner jag inte alls igen mig i bilden av att Sveriges radio skulle vara en rasistisk arbetsplats med rasistiska medarbetare.”
29 september
Stödupprop. Flera kända radioprofiler går ut för att backa kollegorna som skrivit under ”Vems SR?” De ger också Cilla Benkö svidande kritik.
26 oktober
Expressen publicerar ett stort reportage där public service-anställda från både Sveriges radio och SVT vittnar om diskriminering och rasism. ”Det sista som hände var att mitt skåp vandaliserades” säger nyhetsankaret Arash Mokhtari.
29 januari
Tidningen Journalisten avslöjar att SR-journalister som undertecknade uppropet ”Vems SR?” har fått restriktioner i sin bevakning. Några har fått byta arbetsuppgifter.
