Jag var 19 år då och hade tidigare under dagen checkat in på hotellet ihop med en kollega från det telekomföretag för vilket jag arbetat i en vecka som ambulerande försäljare. Vi hade jobbat tillsammans en halv dag, skulle fortsättningsvis tvingas dela rum, nu gjorde vi allt vad vi förmådde för att hålla oss undan varandra. Det var uppenbart att hon ställde sig tvivlande till min kompetens som saluförare av mobilabonnemang. Vilket hade visst fog för sig eftersom jag på en vecka inte lyckats med att pracka på mer än en kund ett sådant. 

Den kunden råkade händelsevis vara jag själv. Och det var ett problem för om jag misslyckades med att behålla det här förhatliga jobbet, om jag inte tjänade ihop tillräckligt med pengar den här sommaren, då skulle jag som den enda i min kompisgrupp bli kvar i Kalmar när hösten kom. 

Tonårspsyken i landsorten

Ni vet den avslutande raden i ”Thunder road”? ”It’s a town full of losers, I’m pulling out here to win.” Ett halvt sekel må ha passerat sedan Bruce Springsteen presenterade sin eskapismhymn för världen, men man ska inte underskatta vilket intryck den fortfarande kan göra på en särskild sorts tonårspsyken i landsorten. 

Antingen lämnar man småstaden, eller så begraver småstaden dig levande. 

Jag var förvissad om att mitt liv skulle vara över om jag inte lämnade Kalmar i exakt samma stund som mina vänner. Och Bruce Springsteen var inte utan skuld till att denna känsla hittat en fästpunkt i mig. Eller till att min stapplande väg ut ur mitt sociala sammanhang var präglat av sådan intensiv laddning.   

Det finns många sätt att förklara den dragningskraft som Bruce Springsteen har haft på mig och otaliga andra. 

Jeansröven såklart. Hans sociala patos. Sättet på vilket han i sina tidiga låtar förlänade helt ny Wall of sound-dramatik åt redan på den tiden nötta rockklyschor om att lämna den gamla skiten bakom sig och bränna iväg i ”suicide machines” (läs: bilar) i sökandet efter en plats i solen eller det förlovade landet och de motberättelser som sedan dominerat hans produktion om luggslitna individer som aldrig finner vad de söker på de evigt ensliga amerikanska vägarna – eller som aldrig har kraft eller möjlighet att lämna eller förändra sina livsbetingelser.

Men den faktor som varit den viktigaste, skulle jag gissa, är det hos Bruce Springsteen så centrala temat vänskap. 

En ganska udda fågel

På sätt och viss är det själva fundamentet för hans verksamhet, både vad gäller musik och artisteri. Vilket i sig gör honom till en ganska udda fågel om man ställer honom jämsides de andra manliga kolosserna från den klassiska rockeran. Bob Dylan, Van Morrison, Tom Petty, the Rolling Stones, the Beatles, Billy Joel, nämn vem eller vilka du vill – i deras oeuvre hittar man inga motsvarigheter till låtar som ”Bobby Jean” eller ”Backstreets”. 

Det vill säga låtar om kärleken till och saknaden efter en bästis. 

Om nu ”bästis” verkligen är rätt ord för vad berättaren känner för Terry i ”Backstreets”; det är uppenbart att de knullar. Men det är också en aspekt av Bruce Springsteens låtar – sjunger han om vänskap så gör han det om kärlek, sjunger han om kärlek så gör han det om vänskap. Man har inte det ena utan det andra.

Antingen lämnar man småstaden, eller så begraver småstaden dig levande

Det allra tydligare emblemet för Bruce Springsteens stora vänskapstema var konsertdynamiken mellan honom och just Clarence Clemons. Deras samspel var perfekt. Den nästan två meter långa saxofonisten som tornade över den vid hans sida diminutiva sångaren och som med sina solon inte bara höjde utan förklarade kärnan, den innersta känslan, i bandledarens låtar. De tycktes i lika hög grad spela för varandra som med varandra.

Jag var fjorton år när jag köpte ”Born to run”, startskottet för min tonårsbesatthet. Än i dag blir jag varm inombords av att tänka på albumomslaget. Alla vet precis hur det ser ut. Bruce Springsteen, tanig, med mörka lockar och skinnjacka lutar sin arm med ett kärleksfullt flin mot en något hukande Clarence Clemons, vars ansikte man förvisso inte får syn på förrän man vecklar ut albumet – men gör man det uppenbarar sig hela gestalten med bredbrättad hatt och saxofon, blicken riktad in mot kameran. De ser så lyckliga ut. 

Bättre reklam för konceptet ”vuxna män gör saker tillsammans” har jag fortfarande aldrig exponerats för. 

Nu är pappa tyst igen

Samspelet mellan Bruce Springsteen och Clarence Clemons var i fyra decennier navet i en liveverksamhet som var byggd på om inte en iscensättning så i alla händelser gestaltning av ljus, förtroendefull manlig vänskap. Vilket på sitt sätt blev ännu tydligare under Bruce Springsteens världsturné 2012. Allt som då försiggick på scen handlade direkt eller indirekt om det tomrum som den framlidne saxofonisten lämnat efter sig. Hans brorson Jake Clemons framförande av solot i ”Jungleland” på Ullevi den sommaren är fortfarande något av det vackraste jag upplevt.  

Den berättare som träder fram i Bruce Springsteens låtar är i gengäld nästan alltid ensam, och det är för detta ensliga jag som Roy Orbison sjunger. Från denna plats av vuxenlivsdesorientering existerar inget meningsfullt levande socialt sammanhang, förutom den komplicerade relationen mellan mannen och kvinnan. I stället besjungs den gamla vänskapen, solidariteten och sammanhållningen från de tidiga pojkåren, senare mötet mellan misfits som i kamp mot den yttre tillvaron fullständigt enas och uppgår i varandra. 

Detta ställs i kontrast mot den mogna världens tigande hotfulla fäder, de hårt arbetande män som Bruce Springsteen i sin barn- och ungdom ser malas ner av fabriksarbete, psykisk ohälsa och isolering. Vännerna fungerar som ett substitut när familjen krackelerar, men en dag försvinner även de och berättaren lämnas kvar med sin saknad och nattliga färder till pappas numera övergivna hus.  

På scen upphöjs däremot drömmen om den otvungna vänskapen, drömmen om den eviga leken – ”blood brothers in the winter night with a vow to defend, no retreat, no surrender”. 

Vuxna män som gråter till saxofoner

Skälet till att så många män alltid har drömt om att spela i band handlar inte bara om längtan efter hedonism, erkännande eller skapandedrift. 

Mer än något annat, tror jag, har det sin upprinnelse i önskan om att i vuxen ålder hitta ett sammanhang som påminner en om de vänskaper man haft som barn och som sedan länge gått förlorade. Och inget band har varit bättre på att spela på den längtan – eller att ta på sig rollen som den ensammes ställföreträdande vänner – än the E Street Band. 

Varför det kanske inte är en slump att ett land som Sverige, där nio procent av alla män över 16 år enligt SCB saknar en nära förtrogen, har tagit Bruce Springsteen så till sitt hjärta. Klart är i varje fall att det för oerhört många vän är svårt att skapa nya starka vänskapsband i vuxen ålder och att minnet av de gamla kamraterna för dessa får en alldeles särskild lyster. Varför det inte är ett dugg märkligt om en vuxen bryter ihop, rasslar ihop i en sorglig pöl på marken, när han hör Clarence Clemons avslutande solo i ”Bobby Jean”.  

När jag läste nyheten om saxofonisten på det där hotellet i Jönköping ville jag också gråta. 19 år var jag och sörjde min barndom på det sättet som man bara kan göra när man precis står på tröskeln till vuxenlivet. Jag hade trott att allt jag önskade var att komma bort från Kalmar, men insikten hade börjat gro i mig att det viktigastevar att inte bli den som blev kvarlämnad. 

Så mycket hade allas vår boss lärt mig att det inte fanns någon väg till ett gott liv utan samhörighet, utan att höra till. Och när min grupp nu började skingras steg rädslan i mig att jag inte skulle lyckas hitta ett nyss sammanhang. 

En kille ber om betänketid

Jag ville så fruktansvärt gärna ha det som fanns förevigat i omslagsfotot till ”Born to run”. Men nu var Clarence Clemons död. Jag saknade denne man jag aldrig träffat och jag saknade mina vänner och jag kunde inte gråta eftersom det stod en receptionist och sorterade papper bakom mig. 

Dagen efter fick jag sparken. Gruppchefen var inte imponerad över mina insatser för företaget. Jag återvände till Kalmar. 

På tåget hem satte jag igång ”Thunder road”. Jag försökte skratta åt mitt elände. Sedan ringde jag till en av de få killarna jag kände som jag visste under överskådlig tid skulle vara kvar i Småland och förklarade att han och jag skulle starta ett band.  

Han sade att han skulle fundera på saken.