Kvinnokroppen i konsten har traditionellt varit ett slags destillat av synen på kvinnan som åtråvärt objekt, symbol och allegori snarare än individ. Hora och madonna. Fetischerad och avhumaniserad. Den brittiska konstnären Linder (född 1954) som nu visas för första gången i Skandinavien på Galleri Andréhn-Schiptjenko i Stockholm kommenterar i sin konst detta förtingligande genom att dra det till sin yttersta spets.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Hennes verk utgörs av kollage av bilder på (mestadels) kvinnor som tycks hämtade ur pornografins, modetidningarnas och inredningsmagasinens värld. Placerade över deras nakna kroppar är färgklickar och bilder av olika föremål, djur, bakverk eller groteskt prunkande blomster. Även om dessa ofta är strategiskt placerade över könsdelarna så inger de ingen känsla av att skyla eller skydda. Tvärtom bryter de upp kropparna på ett sätt som för tankarna till styckning: Linder har själv liknat sin konst vid biopsier, men de för snarare tankarna till obduktioner. Djuren tycks äta av kvinnorna och de stylade bakverken från diverse livsstilsmagasin understryker bilden av kvinnokroppen som objekt ägnat för konsumtion.
Linder reproducerar alltså in absurdum bilden av kvinnan som en (hypersexualiserad) vara, något som förstärks av kollageformen som knyter an till den postmoderna konstens förkastande av originalitet och framhållande av konsten som en vara bland andra varor; kopior av kopior. På vissa av hennes verk sitter till och med prislappar (som visar låga priser motsvarande en mindre påkostad tidnings) centralt och iögonfallande påklistrade. Men paradoxalt nog bjuder Linder genom just dessa strategier motstånd mot den blick som vill konsumera kvinnan som estetiskt objekt. Genom att stycka upp bilderna med föremål bryter hon upp den glatta, behagliga ytan som präglat framställningen av kvinnor ända sedan antikens Venus-statyer. Samtidigt lägger hon det kvinnohat som är sexualiseringens och fetischerandets tvilling i öppen, obekväm dager genom att använda bilder från pornografin och en komposition som påminner om slakt och obduktion.
Linders konst tvingar betraktaren att reflektera över om den vackra kvinnokroppen, färdig att konsumeras som musa och symbol och att sätta på piedestal förutsätter en död, styckad kvinna. Kanske är det också därför den armlösa Venus av Milo som konstverk är så mycket tidlösare och kraftfullare än det skulle ha varit om den antika kärleksgudinnan fått ha armarna kvar?
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
