”Mamma ville ha finlemmade prinsar med genomskinlig hy, pojkar med markerade amorbågar och inåtvända, grubblande blickar. Det passade även pappas planer väl, men Erik ville krossa tegelstenar med pannan och sparka sönder kommunisters njurar”.

Berättelsen om bröderna Erik och Filip Korhonen utgör första delen i Mats Kolmisoppi nya bok ”Scener från hovet”. Han är tillbaka efter nio år och skriver fortfarande med hård underskruv om människor som vadar fram i en smutsig trögflytande välling av meningslöshet. Fast den här gången är det mer absurt och drastiskt och roligt, än i den hårt hållna novellsamlingen ”Undantagen” från 2012. 

Som när mamma Sirkka och pappa Jyri till varje pris ska piska barnen uppför klasstegen, få dem att bli så mycket bättre än den slappa och slafsiga omgivningen. Bildade, rika och oåtkomliga, förskansade bakom Josef Frank-mönstrade textilier och ett oantastligt omdöme om allt från vin till samtidskonst.

Genom Filips lins blir föräldrarnas kamp för att göra små prinsar av svenskfinska pojkar alltmer despotisk, allt mer grotesk. Deras strävan att nå bortom småborglighetens grå sörja har inga gränser. Samtidigt håller pappan hela familjen i under klacken med sitt supande och sin snaskiga sadism.

Allt spårar till sist, den förtryckte vänder på steken och blir sin förtryckares despot.

Det är en mörk satir, både över uppåtsträvan i allmänhet och med sina överdrifter en bild av kulturen och samhället som helt och hållet hittepå. Men också över barnuppfostrans själva grundpremisser, som trots allt är att tvinga en rund liten människa genom samhällskonventionerna fyrkantiga hål.

Den andra delen ”Morgondagens småstad” är istället en klaustrofobisk utopi, eller möjligen en rosenskimrande dystopi, över en framtid som erbjuder odödlighet – åt den som kan betala. Jagberättaren Harald, en lätt osympatisk, lite smygrasistisk och känslomässigt ofullgången man, ska dö och får därför sin hjärna uppkopplad och intankad, sönderdelad och ihopsatt igen, på andra sidan. Ett artificiellt paradis, skapat utifrån den dödes egna önskemål, med en interaktiv känslighet för individens varje liten önskan. Varje nyck kan tillfredsställas – så mycket tråkigare då att Harald nästan inte vill något och att de få saker han önskar är så banala, så tomma. Lika tomma som i Haralds levande liv, då han med en axelryckning lämnade ett långt äktenskap och visst tappade relationen med barnen på köpet, jaja. Harald är inte den som riktigt orkat bry sig, men med människans envisa längtan vill han ändå få en ny chans att skapa mening, att åstadkomma något, att hitta något annat än ekot av sitt eget skramlande inre.

Det är två fascinerande och bisarra berättelser som Mats Kolmisoppi för samman. Var skärningspunkterna går är inte alldeles självklart. Men båda vibrerar av meningslöshetens desperation. Allt sprattlande som folk sysslar med, all kamp för att bli något annat som vi ägnar oss åt, och så sprattlar vi oss alldeles åt helvete. Längre in i tomheten. Eller så förgiftar vi barnen med vår desperata vilja att de ska vara något Annat. Den mänskliga civilisationen blir en destruktiv låtsaslek i Mats Kolmisoppis värld.

Mats Kolmisoppi skriver rått och roligt och ibland vackert. Som när de två stackars människospillrorna Filip och Harald någon gång får lite luft under sina trasiga vingar och lyfter från sitt eget tomrum en sekund. Burna av ett språk som inget förklarar eller rätar ut men som ger ett ögonblicks respit.