Ett strålande exempel på detta är två nyutkomna böcker om evolutionsteorin. I ”Bara en teori. Om evolutionsbiologi” ger zoologen Mats Björklund en generös introduktion till de senaste rönen inom fältet. Och i ”Apan & filosofen. Evolutionära svar på filosofiska frågor” försöker mikrobiologen Farshid Jalalvand snabbspola filosofi­historien mot en evolutionär fond. I de vänster­kretsar jag rört mig i råder skepsis mot evolutionsforskning. Ofta har socialdarwinismen och Richard Dawkins ”Den själviska genen” fått symbolisera hela fältet. Det är tokigt. Som Björklund påpekar är ämnet så brett att det är oöverblickbart, till och med för en fackman. Dessutom, skulle man kunna tillägga, finns det en evolutionsteori även för vänstern, med Göran Greiders ”Den solidariska genen”, Frans de Waals ”Empatins tidsålder” och det nymornade intresset för Pjotr Kropotkins ”Inbördes hjälp” som exempel.

Varken Björklunds eller Jalalvands böcker har dock någon politisk slagsida. I Björklunds fall handlar det rentav om att avpolitisera fältet. Evolutionen, understryker han gång på gång, är ett resultat av selektionen. Evolutionen har därför ingen blick framåt och sker inte för att det är ”bra” – den evolutionära stegen existerar inte! Själv kommer jag att tänka på Sverker Sörlins bok om Darwin som kom för ett par år sedan, med titeln ”Den blinde skaparen”. Det är en träffande liknelse. Björklund använder inte sådana metaforer – hans bok är snustorr och emellanåt begreppstung – men han har en pedagogisk ådra och slösar med omtagningar och omsorgsfulla förenklingar. Att läsa honom känns emellanåt som att titta på en spelutvecklare med dubbelskärm, där grafiken projiceras på den ena och källkoden på den andra. Som läsare kan man välja hur djupt ner man vill dyka i ämnet.

Jalalvand är till skillnad från Björklund en stilist och ”Apan & filosofen” är bitvis en läsfest. Författaren kan på bara några meningar växla mellan studier på schimpanser och raplyrik, jämföra Schopenhauer med Yoda från ”Star Wars”. Det är gravt underhållande, men går till viss grad ut över djupet. Nietzsche, till exempel, introduceras som ”idéhistoriens mest respektabla mustasch” och när filosofin ska presenteras görs det genom två citat: ”Gud är död” och ”Det som inte dödar härdar”. Det är inte direkt så att det spritter i synapserna; i alla fall inte om man tog sig igenom Filosofi A på gymnasiet. Mer intressant blir det när Jalalvand gör det som hans bok utlovar. Evolutionsteorin kan faktiskt svara på en del filosofiska frågor, till exempel ”vad är moralens ursprung” (spoiler: sympatin för våra ungar ”slog slint”). Jalalvand visar också hur teorin ställer oss inför helt nya frågor efter att gensaxen börjat klippa och klistra i våra DNA-strängar. Författaren tycks mena att den blinde skaparen troligen kommer utrustas med en synnerv i framtiden och att vi därför behöver förbereda filosofin på ”Homo Sphinxs” frågeställningar.

Sällan har det därför varit så angeläget att länka samman de två kulturerna. En gång i tiden var det en självklarhet för vänsterintellektuella att ha koll på evolutionsläran, eftersom den betraktades som ”progressiv”. Verdandi småskrifter pumpade ut nyutkomna rön och ABF bjöd regelbundet in biologer och zoologer. I och med att klimatförändringarna och genredigeringen ställt frågorna om människans natur i blixtbelysning gryr hoppet om en renässans för en hejdundrande folkbildningskampanj. Björklunds och Jalalvands böcker har sina svagheter, men sammantaget ger de en sprakande bild av en teori som får de uråldriga frågorna om människans natur att kränga likt en lastbil med svaj på släpet.