– Jag hade läst mycket om det eftersom många av mina vänner där nere är engagerade, men det var ändå drabbande att se att det var så massivt, så många människor. Jag gjorde bara en liten insats då och köpte frukost till några familjer, men det sådde ett frö till något. Jag kände att jag inte kunde rättfärdiga att jag satt hemma och inte gjorde något, säger han.

I oktober åkte han ner igen. Han efterlyste pengar via Facebook och var noga med att pengarna inte skulle gå till hans biljett och uppehälle utan direkt till flyktingar. Han väntade sig kanske 10 000 kronor. Det blev 25 000 första dygnet och när han väl åkte ner tio dagar senare hade han fått med sig 85 000 kronor.

– Det var överväldigande att det fanns så mycket folk som ville hjälpa till. Folk är så oerhört generösa och empatiska, det gäller bara att hitta ett sätt att locka dem.  Jag fick 3 000 kronor från någon som jag inte känner överhuvudtaget, någon som bara är en vän till en vän. När man läser nyheter kan man känna att allt är förjävligt, men det finns fortfarande tilltro till människor, säger han.

Nu är insamlingen igång igen. Den här gången får han sällskap av kompisar som kommer efter på julafton och juldagen.

– Jag ville få ett bredare perspektiv på vad som händer när nyheterna slutat sända. Jag ville förstå det bättre, säger Joline Enenge.

Lätt att bli flykting

Vi ses på hennes arbetsplats. I ett hörn står en låda nytvättade halsdukar som skänkts av en bar i närheten och ska delas ut här i stan. Både hon och Nina Natri, som också ska med till Serbien, har engagerat sig för nyanlända i Göteborg med omnejd, men inte varit volontärer utomlands tidigare.

– Jag har jobbat mycket som platschef på en massa spexprojekt tidigare, som långfilminspelningar, festivaler, kulturkalas och sådant. Det är gött att kunna använda de kunskaperna till något vettigt – på en plats där de inte försiggår något spex utan är på riktigt. Folk kanske bara tycker att det vi gör verkar som en droppe, men att hjälpa en person är bättre än att hjälpa ingen, säger Nina Natri.

Dagen då vi ses ska hon också pumpa fotbollar och köra ut till barn på transitboenden runt om i Göteborg.

– Svenskar fattar inte hur lätt det är att bli flykting. Min farmor och farfar var flyktingar, de fick fly från Karelen två gånger när ryssen kom. Det behövs inte så mycket för att det helt plötsligt ska balla ur. Och Europa på 1990-talet med kriget på Balkan – vi sitter inte så trygga här ändå, säger Nina Natri.

– Det är en europeisk erfarenhet både att fly och att försöka hjälpa. Det finns med hela tiden. Men vi är inte megalomana, vi vill hjälpa några individer, inte rädda hela kontinenten, säger Sanjin Pejkovic. 

– Och de kan vara våra blivande grannar. Det skadar inte att åka ner och säga hej och välkomna, tillägger han.

Göra något bra för någon annan

Exakt vart de ska är inte bestämt, de åker dit organisationer på plats säger att behoven är störst.

– Folk har olika behov beroende på hur de blivit behandlade. De som kommit genom Bulgarien är i störst behov när de väl kommer fram. Där utsätts de för mycket rån, bedrägerier och aggressivitet så när de väl kommer till Serbien är de helt slut och många har slut på pengar, säger Sanjin Pejkovic. 

Förra gången räckte pengarna till bland annat två veckors proviant och hygienartiklar på ett välkomstcenter i Belgrad, alltså över 300 par skor, 1 000 konserver tonfisk, flera hundra kilo bröd, 2 000 rakhyvlar, ris och pasta. Det räckte också till ett par hundra biljetter från Belgrad till den kroatiska gränsen, samt regnkappor, ryggsäckar, vantar och mössor med mera. Vänner i Serbien har lånat ut bilar på plats. 

Redan nu är insamlingen från vänner och vänners vänner uppe i nästan 60 000 kronor. Att pengarna inte går till administration och löner tros vara en anledning till att så många vill bidra. Sanjin Pejkovic poängterar att de stora organisationerna är viktiga, det är också genom mer långvariga projekt de själva kan hjälpa till. Men det behövs mankraft också. 

– De behöver volontärer. Många här skänker pengar till Musikhjälpen, Röda korset eller Greenpeace. Det finns en liten fara i att man vaggas in i en tankevärld ”att jag ger 300 kronor varje månad och då har jag fixat mitt”. Det är absolut bra, men vi vill vara på plats också, säger Sanjin Pejkovic. 

– Jag tror att människan tycker om att känna att man kan göra något bra för någon annan. Man mår bra av det helt enkelt. Det låter lite töntigt, men det ger en väldigt mycket, säger Nina Natri.