– Ja. Det är den nya given. Jag fattar inte hur det gick till... säger han skämtsamt och fortsätter:

– Nej, men det blir ju gärna så när man är på en teater, även när man frilansar, att man stöter ihop med folk i närheten. Och Eva jobbade samtidigt som jag var i Göteborg förra året. Sen har ju våra vägar alltid passerat varandra. Det är ju en rätt liten yrkeskår ändå.

Tackade ja direkt

Eva syftar alltså på Eva Bergman, som med den här föreställningen för första gången tar sig an sin pappa Ingmar Bergmans verk. För Jacobs del räckte den kombinationen för att det inte skulle finnas några tvivel.

– Nej, jag bestämde mig direkt när Eva ringde faktiskt. Det var inte bara att jag är otroligt förtjust i ”Fanny och Alexander”, utan även att det var så jävla kul att hon skulle göra något av Ingmar för första och kanske enda gången, fortsätter han.

Det enda problemet var att det råkade vara ett halvår mellan de båda produktionerna.

– Det ställer ju till det lite ekonomiskt, så rent logistiskt funkade det egentligen inte så bra. Men jag fick skrota omkring hemma och bygga växthus, läsa böcker och göra lite småjobb i mellan.

För den breda publiken är Jacob Eklund mest känd för storfilmer som ”Änglagård” och naturligtvis den där polisen, Johan Falk, som Jakob Eklund spelat i 20 filmer nu sedan 1999. Den sista som kom, ”Johan Falk: Slutet” från 2015, signalerade tydligt just ett slut. Eller?

– Ja, jag har ju trott det, men nu börjar det tjatas där ute om att vi kanske kan göra en liten singel på något om några år. Men då blir det ju något helt annat, inte fortsätta med serien eller så. Jag åldras ju i en vansinnig takt just nu. Att hoppa runt och skutta med pickan och ramla in i bilar och sånt, det vet jag inte om mina höfter skulle klara.

Jacob Eklund har tidigare berättat att han som yngre skådespelare uppskattade filmvärlden lite mer, men att det förändrats en del över åren.

– Ja, det där går i vågor hela tiden tror jag. Men det är också att i teaterskådespeleriet så är det tydligt att du lär dig mer och mer genom åren. I filmskådespeleri handlar det ofta om att försöka hitta tillbaka till något väldigt enkelt, och ett barn kan vara lika bra som en vuxen, eller du kan vara lika bra i din debut som din sista film.

Han menar att inom teaterskådespeleri så måste man hitta sin egen variant av teknik på ett annat sätt, och utveckla den. Men även att det kan vara oerhört jobbigt när det inte fungerar.

– Då står man där varje kväll och schavotterar, kanske i alla fall enligt sig själv. När man inte är nöjd själv så är det väldigt smärtsamt att gå ner till teatern varje kväll klockan sju. Man kan liksom inte välja den bästa tagningen som på en filminspelning.

”Förutfattade meningar”

Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander” från 1982 vann bland mycket annat fyra Oscars. I originalet spelar Jan Malmsjö den stränga biskopen Edvard Vergérus, som Fanny och Alexanders mamma Emelie gifter om sig med efter att deras far dött. Att Malmsjös tolkning av karaktären förmodligen finns i publikens minne stör inte Jakob Eklund i hans arbete med rollen.

– Det är lite samma sak som när man gör klassiker, som Hamlet eller Romeo och Julia. Då har ju folk väldigt förutfattade meningar. Alla har sin egen version. Men det behöver inte vara så negativt, för då gör det att du har vissa bitar gratis. Då behöver man inte nödvändigtvis trycka på samma sträng som Janne Malmsjö gjorde.

Edvard Vergérus vänder upp och ner på syskonparets liv. Från att ha levt fritt och öppet i en glad storfamilj blir det extrem stränghet, hårda regler och även misshandel. Men biskopen är mer komplex än att bara vara endast ond eller god menar Jakob Eklund.

– Ja, för det första så finns det knappt något som bara är ont eller gott. Eller, jo, det finns det väl. Men det blir inte så kul på scen. När det gäller biskopen så har ju jag mina egna bilder att bygga på. Det går tillbaka väldigt långt i tiden, ända till barndomen. Jag var livrädd för äldre män under en period. Inte för att jag blev så illa behandlad, men jag var skraj för dem och jag tror det hade med deras alkoholmissbruk att göra där jag växte upp.

Musiken är central

I Stadsteaterns version flyttar ”Fanny och Alexander” fram i 30-talet istället för det tidiga 1900-tal som filmen utspelar sig i. Men Jakob Eklund menar att alla som sett filmen ändå kommer att känna igen sig.

– Vi har inte burit våld på den på något sätt eller gjort om den. Men vi gör utsnitt av historien på vårt vis, och fokuserar kanske på andra saker. Framförallt så försöker vi förstå Emelie, men även biskopen faktiskt. Det blir lite mer sett ur ett kvinnligt perspektiv, utan att Eva trycker på det, till skillnad från den väldigt manliga blicken som var Ingmar Bergmans.

Musiken är som alltid i Eva Bergmans pjäser central. I ”Fanny och Alexander”, precis som i fjolårets ”Karl Gerhard”, tar musikerna även en central roll på själva scenen. Det blir dock inga sjungna toner ur Jakob Eklunds mun.

– Nej, tack och lov, skrattar han. Men musikerna finns där hela tiden och är extremt påtagliga. I början tyckte jag det var underbart. Sen efter ett tag när vi flyttat ner på stora scenen så tänkte jag: ”oj, ska de ha halva scenen?”. Men nu tycker jag att det är en jäkla fördel. Speciellt när vi kommer till de hemska scenerna i andra akten så blir det en naturlig kontrast. Vi behöver inte lätta upp något, utan det kan få vara så tungt som det är och så finns den lätta, understödda, musiken som står i kontrast.

Komplex relation till Bergman

Jacob Eklund var från 1988 till 2004 anställd på Dramaten i Stockholm. Där hann han själv arbeta med Ingmar Bergman några gånger. Bland annat i ”Peer Gynt”, ”Fröken Julie” och ”En vintersaga”. Många skådespelare har talat ut i efterhand om hur han var att jobba med, och inte alltid i vänliga ordalag. Även Jakob Eklunds förhållande till regissören är komplext.

– Man kan nog säga att alla som arbetat med Bergman har sina historier. Har man någon gång jobbat med honom så har det nog påverkat en väldigt starkt, vare sig det är positivt eller negativt. För min del var det verkligen både och. Den delen som var negativ, den mörka biten, där har jag känt i hela mitt liv att jag borde sagt det till honom. Att jag borde varit rättfram och inte gått och gömt mig. Men han var en otroligt, otroligt stark och dominant person. Jag som kommer från vänsterhållet, 68-rörelsen och så, trodde inte att jag skulle bli så påverkad, men det blev jag. Fast det fanns även fantastiska saker, så det var både svart och vitt.

Då han arbetat med både Ingmar och nu Eva Bergman har han lätt att se både likheterna som skillnaderna.

– På vissa sätt finns det likheter. Dels kärleken till musiken, för den har de verkligen gemensamt. Men sedan det stora bildberättandet. Annars är det inte så mycket. Om Eva skulle göra något dumt så ber hon om ursäkt till hela ensemblen dagen efter. Jag har aldrig hört att Ingmar Bergman någonsin skulle ha bett någon om ursäkt.