För Mikael i Ricky Strandbergs debutroman ”Bödlarnas profetia” är skulden rent bokstavlig. Hans adelssläkt har inte bara lämnat efter sig en bostad i Stockholms innerstad, utan två. När romanen börjar har hans farbror just dött och ett hus från 1600-talet vid Vita Bergen, fullt av stuckatur och sengustavianska möbler, har blivit hans att förvalta. Under en vecka åker Mikael och hans gravida flickvän dit för att pimpa kåken inför överlåtelsen åt en stiftelse.
Men så är det det här med skulden. Sena kvällar sitter Mikael och läser dokument från 1700-talet. Det visar sig att hans släktingar ansvarat för galgbacken och villan är full av rådstugurättsprotokoll, märkta ”bödelsärenden”. Som om inte det vore kusligt nog luktar det sumpgas i källaren och i en spegel ser Mikael vålnader träda fram ur rökslöjor. Något har hänt i huset och det antyds att Mikaels förfäder var inblandade. När han bestämmer sig för att ha en bastukväll med vänner och släktingar förstår man vartåt det barkar – andevärlden är pissed off.
”Bödlarnas profetia” är en titel som andas pulp. På ett sätt är det passande: detta är renodlad genreskräck med gotiska inslag. En litteraturtyp som är stor i den anglosaxiska världen – med Susan Hill som det främsta namnet – men ovanlig i Sverige. Samtidigt är titeln missvisande eftersom Strandberg är en ovanligt begåvad författare. ”Bödlarnas profetia” är inte någon publikfriande splatterfest, utan en slowburner där obehaget kommer krypande. Halvvägs in i romanen inser jag att Strandberg inte skildrat mer än dödstädningen. Samtidigt har han subtilt dragit igång det gotiska maskineriet med fladdrande gardiner, stinkande källarbrunnar och degenererade adelssläkter. Att använda sig av så klassiska grepp kan framstå som simpelt, men kräver ett skickligt handlag för att inte bli manierat.
Mycket av tricket ligger i språket. Strandberg växlar effektivt mellan en sparsmakad vardagsrealism och böljande stämningsmåleri. Den som har koll på gotisk skräck vet att miljöbeskrivningar kräver en poets handlag medan mardrömssekvenserna gärna får ha modernistiska kvaliteter. Varje bild måste innehålla rätt element för att den kusliga stämningen ska kräla fram ur det undermedvetna. Så här kan det till exempel låta när Mikael går ner i källaren:
”Stanken kom från det större källarutrymmet, längre in. Om det handlade om ett dött djur skulle han hitta det och föra bort det med en gång. En orm, kanske, som letat sig in i källaren och förskansat sig bakom en varmvattenledning innan den dött. Men det luktade som om minst tio ormar mött samma öde, gärna i en hel pöl med varmt vatten.”
Vem ryser inte av obehag? Strandberg vet exakt hur atmosfär ska frammanas genom sparsmakad litterär svartkonst.
”Bödlarnas profetia” är en spökhistoria som lyckas kombinera ärkeklassiska element, som kvarlämnade mögliga brev, med 2010-talets stora retrotrend: det hemsökta huset. I en och samma scen kan författaren blinka åt såväl Edgar Allan Poe som tv-serien ”Paranormal Activity”. Boken är dock inte utan sina brister. Till exempel är kärlekshistorien mellan Rebecka och Mikael – berättelsens trygga hamn – klichéartat skildrad: det blåses på hett kaffe i sängen en gång för mycket. Och bakgrundshistorien är en klen brygd, som dessutom är undergestaltad.
Men framför allt saknar jag originella element i berättelsen. Gotisk skräck bygger på troper och de kan användas skickligt – som i Strandbergs fall – men de kan också innehålla små konventionsbrott och skevheter som förnyar genren. Där är inte Strandberg ännu. Som läsare är jag dock övertygad om att han kommer komma dit. För ”Bödlarnas profetia” visar övertygande var de tunna membranen mot andevärlden sitter.
