– Det borde vara alla andra artister som får politiska frågor, som ställs till svars för sin världsbild!

Dennis Lyxzén har haft en lång utläggning om hur han aldrig upplevt politiken som så hopplös, att han inte kan förstå varför svenskarna är så passiva inför de växande klyftorna, att det snart nästan inte finns något allmänt kvar som inte har sålts ut och privatiserats. Sedan påpekar han att bland svenska artister är det nästan bara han som får svara på frågor om politik.

– Ibland blir man trött på sig själv, det blir lite endimensionellt. För några år sedan satt jag en hel dag med journalister i Tyskland och svarade bara på frågor om Obama. Jag är ju musiker i första hand, varför ska jag sitta och tycka en massa om Obama?

Samtidigt erkänner Dennis Lyxzén att det är en position han har satt sig själv i. I nästan 20 år har han gjort musik som kritiserat klassamhället och kapitalismen. Han har haft ett budskap, en målsättning med sitt skapande. Han har velat sätta agendan.

– Å andra sidan är det inte som att jag en dag satte mig ned och tänkte ”jag ska ha en vänsterradikal image i 20 år så får vi se hur det går”. Det är ju bara sån jag är.

Ny skiva

Nu släpper Lyxzéns band INVSN, tidigare Invasionen, en ny skiva. Han tycker att den musik han gör idag är mer ärlig och rak än tidigare, den vågar ”attackera det som finns inuti” istället för att bara rikta sig utåt.

– Det hände någonting när jag började skriva på svenska. Engelskan är ju rockens språk, den gör det lätt att posera. Men när man skriver på svenska försvinner det där filtret, det blir som att starta om. För då kan jag plocka upp gamla ämnen med en ny infallsvinkel.

Dennis Lyxzén bor kvar i Vännäs utanför Umeå. Han är övertygad om att han hade kunnat bli mer känd om han gjort vissa livsval, men han tackar konsekvent nej till mediaförslag han inte gillar och han ”vill inte stå på barer i Stockholm och gnugga armbågarna med journalister”.

– Musikindustrin har blivit en supercynisk apparat som bara handlar om kändisskap, inte om att skapa musik. Är man lekledare på något tv-program får man släppa skivor. Det är en cynism som jag har fruktansvärt svårt för.

Samtidigt tror han att samtidens extrema kändisfixering har att göra med den press som människor lever under idag.

– Så fort vi går in i en lågkonjunktur börjar vi svenskar lyssna på musik i ett rent eskapistiskt syfte. Vi vill inte ha musik med ett budskap, vi vill ha typ ”arena house”-musik. Det kan jag förstå. Om man själv ser livets jävlighet vill man inte att en snusförnuftig västerbottning ska tala om hur saker ligger till.

Frustration

Trots att han har behållit sina grundläggande värderingar säger Dennis Lyxzén att hans syn på samhället har förändrats. Sju år av borgerlig regering har förskjutit perspektiven.

– När vi är utomlands peppar folk ofta på ”the Swedish model”, då får man förklara att den finns nästan inte kvar. I teorin vill jag fortfarande ha revolution, men jag känner också att det gör skillnad om det är en högerregering eller en regering som är lite mindre höger. Och det skulle jag ju inte ha sagt för 20 år sedan.

Förra året återförenades Refused, nittiotalsbandet där allting började. Idag tänker Dennis Lyxzén på Refused som en del av en global antiglobaliseringsrörelse, som kulminerade i stora demonstrationer vid toppmöten i städer som Seattle och Göteborg. Men så kom 11 september och luften gick ur den globala vänstervågen. Dennis Lyxzén planerar att skriva en bok om den här tiden, om vad den betydde för honom och bandet. Han uttrycker en sorg över att ha varit en del av en massrörelse som kom och gick.

– Idag finns ingen radikal mass­rörelse. Det är det som är frustrerande med att ha varit med på med den tiden. Vi var en del av en rörelse som ville förändra. Tio år senare vänder man sig om och det står ingen där längre.

Dennis Lyxzén tycker att det är lätt att nedslås av hur den politiska verkligheten ser ut. Han upplever att skillnaden mellan de politiska blocken blir mindre och mindre. Att de vänsterradikala åsikter han kämpat för är marginaliserade.

– När jag ser nazister marschera på gatorna känns det som att det är 1991 igen. Men någon gång måste det vända. Det kommer ett läge när vi kollektivt inte kan tolerera att det är så här.