Att bli tagen av polisen hade nog varit att föredra för Harry Rawlings (Neeson) och hans tre kumpaner. Istället blir de dödade i ett polistillslag som går snett. De har stulit flera miljoner dollar från Jamal Manning, en gangster som omger sig med hårdnackade typer men som kandiderar för att bli rådman i sitt område och försöker lämna sitt kriminella liv bakom sig. De stulna pengarna brann upp i tillslaget, men det hindrar inte Jamal och hans våldsamma brorsa (obehagligt välspelad av Daniel Kaluuya) från att kräva in dem från Harrys änka Veronica (Davis).
Veronica inser snabbt att hon inte har något val, hon måste skaffa fram pengar och det fort. Hennes make hade varit vänlig nog att lämna instruktioner till nästa stora stöt (tack, älskling, men reda pengar hade varit att föredra), som hon och två av de andra änkorna nu bestämmer sig för att genomföra. Att de inte har några tjuverier på sina cv:n – hon själv har varit facklig tjänsteman och de andra är klänningsmakerska respektive troféfru – hindrar dem inte. Under ledning Veronica skaffar de vapen och flyktbil och gör sig redo för den stora stölden.
Trots sin korrumperade Chicago-miljö bygger ”Widows” på den brittiska 80-talsserien med samma namn, skapad av Lynda La Plante (som bland annat ligger bakom Helen Mirren-seriedeckaren ”I mördarens spår”). Manuset är skrivet av likaledes brittiske regissören Steve McQueen, som vann en Oscar för bästa film med ”12 years a slave”, och Gillian Flynn, författaren bakom storsuccén ”Gone Girl” och strömningsaktuella ”Sharp objects”.
Det är lätt att förvänta sig en actionfilm när det planeras en stor stöt som ska lösa allas ekonomiska bekymmer för resten av livet, men ”Widows” är ett drama. Det tar nästan en timme innan det drar igång spänningsbyggande musik – och det finns inga balla montage över hur de förbereder sig. Istället får vi se inblickar i vardagen för de tre änkorna och tillbakablickar på de händelser som har fört dem dit de är. Och det finns mer bakom fasaden än vi först anar.
Liam Neeson har ju gjutit nytt liv i sin karriär genom att flytta sig från drama till action, som i Taken-serien. Här är han dock bara med i ett par scener. Rollistan är stjärnspäckad även i övrigt: huvudrollen spelas med sammanbiten ilska av Oscarsbelönade Viola Davis och i biroller ses bland andra Colin Farrell och Michelle Rodriguez. (Ett extra plus för Robert Duvall, som spelar ålderstigen och svordomsbenägen politikerpatriark som med tufsigt hår och krycka hunsar sin son – Farrell – som ligger under i valkampanjen mot den omvända gangstern.)
Fotot är väl genomtänkt och lyfter berättandet, dels med små ledtrådar i varje bild till det som komma skall, dels i vad det inte visar. Som med bråket vi bara får följa utanför bilen, medan den rullar igenom Chicagos ruffigare delar där den vita politikern håller kampanjtal till de mer välmående, där hans kampanj huserar.
Vissa scener är nästan lika brutala som i ”12 years a slave”, och precis som den kretsar ”Widows” teman kring ras, kön och (urspårad) makt. Andra scener är brutala genom allt som inte sägs, som när alla män i filmen är sviniga i olika grad –och kvinnorna verkar främst vilja bli kvitt all skit som de har stått ut med.
Även om storyn är spretig och filmen inte har det höga tempo som andra vi vant oss vid i den här typen av rullar har den andra kvaliteter, som att ambitionerna är höga och skådespeleriet fenomenalt.
