– Tanken med tv-serien är att försöka prata om rasismen utan att hamna i polarisering och konflikter. Genom att låta alla möjliga åsikter komma fram vill jag skapa lite större förståelse mellan människor som tänker helt olika kring de här frågorna, säger Soran Ismail.

Förståelse tror han är den bro, den möjlighet, vi har att närma oss varandra.

– Alternativet är att vi fjärmar oss och till sist inte ser varandra som människor. Då kan det bli riktigt farligt.

I serien Absolut svensk söker han upp gamla kompisar och lärare och pratar med folk på stan. Han genomför också enkla sociala experiment. I första avsnittet sågar en mörkhyad respektive en blond och ljushyad kille upp ett lås till en cykel mitt på ljusa dagen. Människor passerar och reagerar.

– Det är ett, ovetenskapligt, men ändå talande sätt att visa hur vardagsrasismen kan se ut.

Diskussionen om rasism är ett minfält. Få skulle öppet erkänna att de är rasister trots att deras åsikter uppfyller varje kriterium för rasism – i alla fall enligt Soran Ismails definition. Han gör inga skillnad mellan främlingsfientlighet och rasism.

– Att behandla människor olika baserat på var de kommer ifrån eller hur de ser ut är rasism. Det är ett laddat ämne eftersom det handlar om liv och död och människovärde. Samtidigt intresserar det mig egentligen inte vad människor kallar sig. Jag vill tala om sakfrågorna, säger Soran Ismail.

Ende rasisten fanns på Åland

I sina försök att ändå hitta en svensk som öppet kallar sig rasist tvingades han lämna landet för Åland, dit rasisten Daniel flyttat för att slippa leva i ett mångkulturellt samhälle.

– Vi hängde i två dagar. Det var ganska uppfriskande att träffa en person som gör en helt annan analys än den jag gör, och är ärlig med vad den analysen innebär.

Att det är så svårt att hitta uttalade rasister i Sverige kan verka positivt, men det håller inte Soran Ismail med om.

– Dolda värderingar är svårare att motarbeta. Ur ett samhällsperspektiv är det farligare med rasism som hela tiden ändrar skepnad och anpassar sig efter omgivningen, säger han.

Borde det vara högre i tak, eller är det bra så länge främlingsfientliga åsikter inte kan uttryckas explicit i den offentliga debatten?

– Det borde vara högre i tak, men det betyder inte att rasistiska åsikter ska välkomnas in i finrummet. Där måste grundaxiomet att alla människor är lika mycket värda gälla. De som inte håller med får säga vad de tycker i rummet bredvid och vi andra bör lyssna på vad de säger. Om de i det andra rummet blir en majoritet så kommer deras värderingar att gälla. Det är demokrati. Men till dess dikterar vi villkoren för samtalen, säger han.

Det är där sakfrågorna kommer in i bilden.

– Vi bör inte bara nöja oss med att konstatera att alla människor är lika mycket värda, utan fråga oss varför det är så. Är det självklart att det ska vara så? Om vi har fört den diskussionen på djupet och är överens blir det inte lika farligt när någon ifrågasätter det, säger han.

Soran Ismail anser att rasismen har ökat i Sverige de senaste tio åren. Han tror att det bottnar i rädsla som i sin tur är en följd av större ekonomisk otrygghet.

Samtidigt har han själv, som numera väletablerad offentlig person, inga problem att komma in på krogen längre.

– Mitt liv har förändrats. Det är på gott och ont. Jag får mer kärlek, men också mer hat, från folk som hör av sig, säger han.