BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Sommaren har kommit igen en sista gång när vi ses på ett kafé på Fredrik Ekelunds hemort Limhamn utanför Malmö. Den gångna helgen var intensiv med tv-framträdanden och då hans berättelse veks ut på åtta sidor i landets största morgontidning, så han är lite trött och sliten. Klädseln för dagen är shorts och t-tröja. På hakan syns skäggstubben medan naglarna är vackert röda, det enda synliga tecknet på hans dubbla identiteter.

– I början var jag noga med att tvätta bort alla spår av smink och nagellack när jag bytte om från Marisol till Fredrik. Men nu bryr jag mig inte så mycket om det, säger han.

Blödande sår

Marisol är namnet på hans kvinnliga sida, hon som nu allt oftare kan ta hans roll. I romanen Q beskriver han processen som startade för fem år sedan. Den utlösande faktorn var när han i ett skyltfönster på Drottninggatan i Stockholm fick syn på en skyltdocka som stod i en pose som han tyckte var kvinnligt vacker, men som han också kände igen som en han själv skulle kunna inta. Insikten om att han var transvestit kom som en ljusblixt och slog ner i honom.

– Många transor har som barn experimenterat med att testa sina mammors underkläder. Men det fanns inget sådant under min uppväxt, som tvärtom var typisk för en pojke. Det var därför en total överraskning för mig, säger han.

Det enda avvikande i hans liv har varit återkommande panikångestattacker. De började redan som barn och han har ibland fått psykotiska genomslag.

– En känsla som hänger samman med de tillstånden är att en sågklinga är på väg att dela mig mitt itu.

Fredrik Ekelund visar med handen hur sågen går från mitten av hans huvud och nedåt.

– Jag har också haft en känsla av att ha haft bröst, som blivit amputerade. Att jag har blödande sår på bröstkorgen efter dem.

Androgyn

Hans första steg efter att ha kommit ut inför sig själv var att berätta det för sin sambo, som reagerade med att begära att de skulle gå i terapi.

– Mitt svar var aldrig i livet. Bara att berätta det för henne tog emot. Att tänka sig att jag skulle sitt framför en främmande människa och säga orden: ”jag är transvestit”. Det var en omöjlig tanke för mig då.

Hans förändring har kommit gradvis. Efter sex månader gick han med på att gå i parterapi, och började experimentera försiktigt med att klä om till kvinna. Han köpte smink. Testade kläder.

– I början blev resultatet ibland helt förfärligt, det är rätt komiskt när jag tänker på det nu. Jag visste verkligen inget om smink och använde saker på fel sätt, berättar han.

Det som blev Fredrik Ekelunds räddning var närheten till Köpenhamn. Det var dit han for för att ta sina första stapplande kvinnosteg utomhus. Det var också bland barerna där som han kunde möta likasinnade och fann sina första transvetitvänner.

Han klär nu regelbundet upp sig som kvinna, men är medveten om att de flesta ser att han är en man.

– Jag är en man som vill vara en kvinna. Att resultatet då kan bli androgynt är något jag får leva med. Som transa måste du älska dig själv för att stå ut.

Hur hade det gått för dig om du inte hade haft Köpenhamn så nära?

– Jag vet faktiskt inte. För mig är Köpenhamn frihetens stad. Malmö var motsatsen, det var fängelset.

Separation

På hemmaplan sprack hans liv först i itu. Hans sambo, som han i boken kallar Alice, orkade inte med hans förändring och de bestämde sig för att flytta isär. När det skedde så kände de fem barnen inte till orsaken, utan följde det hela med oro och undran.

Fredrik Ekelund provade sig fram i transvärlden. I Q berättar han om sitt nya liv med klädinköp,  festande och sexuella äventyr.

Du har levt som en heterosexuell man i sextio år, och kommer sedan ut, inte bara som transvestit utan också som bisexuell. Hur gick det till?

– Som Fredrik är jag heterosexuell medan Marisol är bisexuell, men även då dras jag mest till kvinnor. Det var en period när alla spänningar och hämningar släppte. Efter det har jag och min tidigare sambo hittat tillbaka till varandra igen, så nu lever jag ett annat liv.

I boken kan man se hur Marisol först bara existerar i Köpenhamn. Hon börjar sedan röra sig närmare ditt hem. Finns det platser där du fortfarande inte har kommit ut?

– När jag är hemma är jag ofta det som Marisol. Men det finns ställen i Limhamn som jag inte har besökt som kvinna än.

Du får ett stort intresse för smink. Varför är det så viktigt för dig när du byter roll?

– Det var  nog tydligast i början. Jag tror att det är så för många av oss transvestiter, När vi kommer ut, ibland efter flera decenniers vånda, så går det lätt överstyr. Vi blir som tonårsflickor, som håller på och experimenterar. Det blir ett frosseri i allt kvinnligt, med smink och mycket blingbling. Men det är något skönt i det, att stå framför spegeln och se sitt kvinnliga ansikte växa fram.

Hur har du blivit bemött som Marisol?

– Överlag reagerar många positivt. Inte minst de unga tjejer som jag har mött som expediter i butiker och på andra platser. De verkar ofta tycka att vi transvestiter är ett fascinerande och roligt inslag i gatubilden.

En transvestitväninna till dig beskriver i boken hur hennes kvinnliga sida mer och mer tar över. Hur är det för dig?

– För mig är det tvärtom så att jag nästan trivs bättre som man nu, när jag också kan leva ut min kvinnliga sida. Men en skillnad mellan oss är nog att jag ändå har haft det bra som pojke och man.

… gråtattacken hon fick under intervjun i tv-programmet Babel.

– Det var till och med värre än vad som visades. Jag var lite nervös efteråt, eftersom de som gör tv idag ofta frossar i scener där människor visar känslor. Men här hade de gjort ett bra jobb, och har klippt bort en del.

...att bli kallad hon, han eller hen.

– När jag pratar om transvetitvänner som inte är närvarande så använder jag hen. Aldrig annars. När någon är klädd som man säger han och när de uppträder som kvinnor säger jag hon. Det är också så jag själv vill bli tilltalad. Men jag tar inte illa upp om någon säger fel. Många är annars så lättkränkta idag.

...hur hans liv som transvestit har förändrat hans syn på män.

– Jag ser på omvärlden med en lite annan blick nu. Det har gjort att min bild av män inte alltid blir så positiv. Jag tycker att många män tycks ha kontakten mellan hjärta och hjärna avklipp.

… att efter ett liv som vit medelklassman komma ut i en roll som en av dem som kan känna sig utsatta.

– Som transvestit kan jag känna mig mer rädd, och jag vet att det finns platser och städer där jag helst inte bör visa mig. Men att vara författare och vara känd är att inta en viss maktposition. Det fungerar som en sorts sköld för mig.