Ester Nilsson har återigen drabbats av förälskelsen. Och återigen faller hon. Lena Andersson följer upp succéromanen Egenmäktigt förfarande med en fortsättning om älskarinnan – hon som hellre chansar än ger upp.
Hon har analyserats mer än de flesta, Ester Nilsson som det senaste året smugit sin i nästan varenda bokhylla, och framför allt i mängder av huvuden. Trots sin torrhet, sitt nästan överdrivna intellekt, är det något med romankaraktären Ester Nilsson som fastnat och fascinerat. Kanske det att hon trots sin uppenbara intelligens, trots sin förmåga att se klarsynt och analyserande på allt som händer, inte kan värja sig för förälskelsen. Den sopar undan allt vad rationalitet heter. Och alla som någon gång själva har varit där finner en slags tröst i att till och med en person som Ester Nilsson kan bete sig så dumt. I Lena Anderssons nya roman Utan personligt ansvar blir det dessutom tydligt att Ester Nilsson inte ens har lärt sig av sina misstag. Hon upprepar dem istället. Fem år efter affären med den egocentriske konstnären Hugo Rask faller hon rakt in i armarna på den gifta skådespelaren Olof Sten.
– På sätt och vis vill hon inte lära sig. För att lära sig innebär att bli rädd och försiktig. Det vill inte Ester, hon vill inte styras av rädsla. Hon chansar hellre, och tänker att alla ju inte kan vara likadana. Hon väljer hellre ett eventuellt lidande än tristessen, säger Lena Andersson.
Det är bara några dagar tills Utan personligt ansvar når bokdiskarna. Lena Andersson har kalendern fulltecknad. Fast det är egentligen ingen större skillnad mot hur det har varit tidigare i år. Hon åker fortfarande Sverige runt för att prata om Egenmäktigt förfarande. Bjuds in till bokkvällar och bibliotek och alla möjliga sammanhang. Så lär det fortsätta ett tag till. I och med Utan personligt ansvar hålls Esters Nilsson vid liv.
– Ja, det blir ju så. Men det känns ganska naturligt, som att jag gör allting i ett svep. Det här är mer som en del av den andra boken än en ny fortsättning, säger Lena Andersson.
”Jag ville visa på ett mönster”
Så hade hon också skrivit nästan hela historien redan innan Egenmäktigt förfarande släpptes. Från början var tanken att det skulle bli en enda roman, där både Esters erfarenheter med Hugo Rask och med Olof Sten fanns med.
– Jag ville visa på ett mönster, så att det inte bara blev en fallstudie, utan istället att det ofta är så att man upprepar ett beteende. Men det skulle ha blivit en för tjock bok.
Ester själv ser inte riktigt mönstret. Eller hon tror inte på det. Den här gången ska allt bli annorlunda. I Esters ögon pekar allt på det. För om Olof Sten vore förnuftig på samma sätt som hon, rationell och logisk, och med en liknande moral (för alla människor har väl en gemensam moral? Hur skulle världen annars kunna fungera?), så tyder allt på att det ska bli annorlunda den här gången. Att det ska bli dom två.
– Någonstans förstår hon att han inte tänker som hon, men hon tror att hon kan få honom att ändra på det. För henne själv är det ett problem att hon inte ger upp den tanken.
Ester får finna sig i att vara älskarinnan. Hon definierar inte sig själv som det, eftersom hon vet vad den rollen innebär. Ester och Olof har inte en sådan relation tycker hon. Deras relation är en ingång till vad som snart kommer att vara livslångt. Hon ser små framgångar i allt. Små justeringar i hans sätt att vara och hon konstaterar att ”stora skiften sker av små förskjutningar i befintliga mönster”. Varje framgång är som en drog. Olof är en drog. Lena Andersson tror inte att Ester är ensam om att uppleva kärleken så. Men alla låter sig inte drabbas på samma sätt.
– Jag tror att man är mer eller mindre benägen att hamna där. Men en del är så pass kontrollerade att de inte låter förälskelsen ta över så, de har inte tillräckligt mycket känslor för det. Men Ester välkomnar alla känslor, hon vill ha dem. Utsätter man sig aldrig för starka känslor blir man heller inte beroende, på samma sätt som att den som inte dricker alkohol inte blir alkoholist.
Verklighetens Hugo Rask
Efter att Egenmäktigt förfarande kommit ut spekulerades det i hur mycket av Ester Nilsson som egentligen är Lena Andersson. Ester är liksom Lena en skrivande person, och en tänkande. Nu som då säger Lena Andersson att Ester är en fiktiv person.
– Ester är en figur, men jag känner mig hemma med henne. Jag förstår henne och har till viss del använt egna erfarenheter. Men hon är ingen renodling av mig själv.
Och kanske har det ännu mer spekulerats i vem konstnären Hugo Rask är. Dagen efter vårt samtal publicerar tidningen Fokus en intervju med Roy Andersson, där han menar att jo, nog är det han som är Hugo Rask. Deras affär ska ha utspelat sig för tio år sedan. På frågan om hur han reagerade när han fick veta att Lena Andersson baserat en karaktär på honom säger han:
– Jag blev lätt chockad först, det var obehagligt. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att hon skulle skriva om det. Jag hade inte uppfattat att relationen var så allvarlig.
I SVT:s Babel som sändes i söndags säger dock Lena Andersson själv att Roy Andersson inte alls är Hugo Rask. Hugo Rask är en karaktär. Oavsett hur det är, låter Roy Andersson både som Olof Sten och som Hugo Rask med sitt ”jag hade inte uppfattat relationen som så allvarlig”. Männen Ester Nilsson förälskar sig i har inte samma uppfattning om relationen som Ester själv har. För henne är den allt. För dem ingenting. Särskilt inte i ett efterhandsperspektiv. Då blir det som har varit obefintligt.
I förhållandet med Olof tar han ungefär lika mycket initiativ som Ester, men med skillnaden att han har andra avsikter. Trots det är det Ester som till slut avfärdas som galen. Hon är både psykopat och en stalker. Hon är den tokiga älskarinnan. Mannen som är otrogen är däremot utan ansvar.
– Ester blir någon man gör sig av med. Hon är älskarinnan och som sådan kan hon fullständigt förintas. I en relation där det finns en älskarinna blir hon nästan alltid maktlös. Här görs hon till någon som är galen, fast det absolut inte är galenskap hon styrs av. Som många andra kvinnor avfärdas hon med det, att hon är galen.
Lena Andersson tycker att älskarinnor ofta skildras ensidigt i populärkulturen. Särskilt i filmer får hon en roll som någon som ska stötas bort. Med Ester Nilsson blir perspektivet istället älskarinnans.
– Jag ville ge en skildring ur hennes perspektiv. För att det saknas och för att det blir ett sätt att utforska makt i relationer. Hur den oundvikliga maktobalansen i en sådan relation utnyttjas.
För läsaren som får titta in i den relationen och följa Ester Nilssons tankar blir det också tydligt att Ester Nilsson inte är någon galen älskarinna. Hon är kanske inte alltid rationell i sina handlingar – men hon är en betydligt vettigare person är de män hon förälskar sig i.
