– Jag gick upp till Niclas med ett eget projekt. Han var mycket positiv men efter en stund sa han till mig att det jag föreslog var helt omöjligt kommersiellt. Istället sa han att han hade ett helt annat förslag och frågade om jag var intresserad av helikopterrånet i Stockholm 2009. Jag sa ”ja” – trots att jag inte visste något om det. Jag har aldrig läst deckare eller spänningsromaner, för mig var de allt för fulla med blod och hjärnsubstans – helt enkelt inte min grej.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Lämnades in anonymt
Men sedan gick allt slag i slag. Jonas Bonnier läste Håkan Laghers bok om helikopterrånet och träffade senare de fyra som dömts för rånet – de hade kallats samman av Niclas Salomonsson.
– Jag kände direkt att det här skulle kunna bli en fantastisk bok. Jag fick ta del av deras historier, samtidigt som det hela tiden var klart för mig att detta inte var ett journalistiskt projekt: Jag skulle inte berätta sanningen om Helikopterrånet, jag skulle skriva en roman om människorna som medverkat i rånet.
Jonas Bonnier skrev sin roman och lämnade den till Niclas Salomonsson.
– Eftersom jag kände till hur det fungerar på bokförlag lät jag Niclas ta hand om det hela, alla är bra på olika saker och jag är inte bra på att sälja böcker, det är inte min grej. Så Niclas bestämde att vi lämnar in romanen anonymt till Bonnier. De fick en vecka på sig att bestämma om de ville anta manuset.
Albert Bonniers förlag ville ha boken och resten är en framgångssaga. Helikopterrånet blev både en kritiker- och försäljningssuccé. Den ges ut över hela världen och planerna på en Hollywoodfilm är långt framskridna.
Nu gäller det för Jonas Bonnier att komma på en uppföljare, bokförlag i dag kräver mer än en bok för att kunna dra nytta av den marknadsföring och den kännedom som byggts upp genom den första boken.
– Jag har en idé för ytterligare bok, en idé som är förankrad hos Niclas Salomonsson. Jag vill inte gå in på vad den ska handla om, jag har lärt mig att man aldrig ska berätta om vad man ska göra, bara vad man har gjort, säger Jonas Bonnier.
Saknar inte arbetet
Det är nu drygt tre år sedan Jonas Bonnier avgick som koncernchef för Bonnierföretagen.
– Jag saknar inte det livet. Jag har inga uppdrag kvar och mycket liten insyn i företaget. Jag kan ärligt säga att jag är nästan lika okunnig om Bonnier AB i dag som jag var av helikopterrånet tidigare. Som person är jag ganska manisk och går upp i det som jag sysslar med; tidigare var Bonnier AB min värld, så är det inte idag.
Det finns goda förutsättningar för författare som ges ut av Albert Bonniers förlag att sälja bra i Sverige, under de senaste åren har Bonnierkoncernen ytterligare stärkt sin ställning på bokmarknaden. Idag har man ett mycket fast grepp om både utgivning och distribution, men Jonas Bonnier ser inte Bonniers ställning som ett problem:
– När det gäller bokutgivningen kan man se att det har blivit färre stora förlag och fler små på den svenska marknaden. Detta förändrar dynamiken, liksom till exempel ljudböckernas nya, enorma betydelse.
”Förlegad” kritik
Jonas Bonnier har sällan känt att kritiken mot Bonniers dominerande ställning på den svenska mediamarknaden varit besvärande:
– Jag vill inte verka nonchalant men jag har aldrig varit intresserad av den kritiken. Bonnier AB, när jag jobbade där, fanns på så många olika marknader, med så många olika målgrupper och med så många olika konkurrenter att den sammanlagda makt- och dominansnivån aldrig blev mer än teoretisk. I praktiken, för mig som jobbade i bolaget, var varje arbetsplats sitt eget universum.
– Min son Love skulle säga att jag aldrig haft en tillräckligt politisk syn på mediesituationen i Sverige. I dag känns dessutom den diskussionen, som drevs framför allt av ETC och Marita Ulvskog, förlegad. Traditionella mediers funktion som exklusiv rapportör av och om samtiden kommer aldrig tillbaka.
– Det finns förstås ett berättigande i att ställa frågan, och det finns säkert olika svar beroende på perspektiv. Jag är sällan säker på saker, och därför är jag ingen missionär; det är svårt att argumentera för något när man inte har tvärsäkra uppfattningar.
Jonas Bonnier tycker att man idag istället borde ifrågasätta Facebooks och Googles ställning:
– De censurerar och påverkar vår världsbild med sina sökalgoritmer.
När Jonas Bonnier tillträtt som koncernchef samlade han DN:s personal för att hälsa på dem och presentera sig. Mötet hölls i en hörsal som snabbt blev överfull och Jonas Bonniers första ord till DNs personal blev: ”Vad många ni är.”
Många DN-journalister har berättat om klumpen de fick i magen när högsta chefen sagt att de var många, skulle det bli nedskärningar, skulle folk sparkas?
– Jag förstod efteråt att vissa blev oroliga, men jag menade ingenting med det jag sa. Jag såg helt enkelt ett rum som var fyllt med väldigt många människor. DN är också en mycket speciell arbetsplats där alla utgår ifrån att det man säger betyder något annat. Skulle man säga något om grön lampskärm skulle detta tolkas som allt utom att man talade om just en grön lampskärm.
”Ältar inte saker”
Jonas Bonnier blev under sin tid som koncernchef för Bonnierföretagen ibland hårt kritiserad. Men han tog det aldrig personligt och blev inte sårad av kritiken, även om den kunde vara personligt uttryckt.
– Jag kunde se att jag var bra på vissa saker och mindre bra på andra. Här handlar det om yrkesrollen, jag identifierade mig aldrig som direktör och blev aldrig det. Det fanns anledning att kritisera mig som direktör, medger han.
– Mina stora intressen har alltid varit litteratur och teater, inte ekonomi. Jag är i grunden en nyfiken människa med en stark empati för de som har det sämst. Jag ältar inte saker och kommer inte ihåg gamla oförätter.
När det gäller yrkesrollen som författare är det annorlunda, där kan Jonas Bonnier känna sig sårad:
– Jag debuterade som författare när jag var 25 år så det är min första yrkesroll. Blir jag kritiserad där gör det ont. Jag läser inte recensioner själv, utan jag får ibland utdrag sms:ade till mig. Att bli sårad eller arg är en sak, men ledsenhet skapar ingenting.
Bonnier i mediesfären
Tidningar: En fjärdedel av alla dagstidningar som ges ut i Sverige kommer från Bonnierkoncernen. Koncernen äger också 27 olika magasin och veckotidningar. Enligt sin hemsida läser över fyra miljoner människor deras tidningar varje år.
Böcker: Bonnier äger flera förlag, störst är Albert Bonniers förlag. Tillsammans står de för nära hälften av all bokutgivning i Sverige, med 600 unika titlar varje år.
Bokhandel: Bonnier äger Adlibris som är Sveriges största nätbokhandel. De äger även bokhandelskedjan Pocketshop.
Tv: Bonnier äger Sveriges största privata tv-kanal, TV4. Man äger också kabelkanalen C More. TV4-gruppens tittarandel låg över 30 procent 2016. Om man räknar bland alla tittare i den kommersiellt mest intressanta gruppen, 12 till 49 år, ligger man på över 50 procent. Även inom radio har man en dominant ställning.
Film: Bonnier är Nordens ledande film- och tv-distributör.
