I Rasmus Daugbjergs universum är det inte gud som skapar människorna utan människorna som skapar gud. De kommer springande till honom, de kallar honom far. ”Allt detta har du skapat”, säger de och gud tittar förvirrat ner på jorden. Han ser vattnet, fruktträden, fåglarna, fiskarna, djuren i skogen och människorna som talar till honom. Han älskar det han ser. Han älskar att höra att han är störst av allt och han förstår att allt han behöver göra för att få fortsätta höra det är att säga till människorna att de ska vara starka och be.
Så gud säger till människorna att be och människorna ber. De ber och de följer kungens order. När kungen ber dem rensa hela skogen och återvända till slottet med vagnar fulla av trä och mynt och kött och säd gör människorna som han vill. Präster blir bönder, ängar blir åkrar, skollärare blir slaktare, djuren blir slaktade, barn blir skogshuggare, skogen blir fälld, tömd, utrensad.
Men i den sinande skogen lever ett troll. Ett troll som bär på en förbannelse, ett öde insytt i den tjocka trollhuden. Hon är bunden till människorna, hon ser vad de gör med sig själva och skogen, hon hör deras skällanden även när hon stoppar jord i sina öron. För att få tyst på människoljuden sparkar trollet ifrån, hon sprider skräck bland människorna, hon dräper ett människobarn. Hon gör detta motvilligt, helst av allt vill hon vara en sten, kall och torr. Men trollet och civilisationen hör ihop, de är ofrivilligt bundna till varandra och det är denna avancerade dragkamp mellan natur och kultur som skulle kunna beskrivas som huvudkonflikten i Daugbjergs roman ”Troll”.
På ett språk som är precist och gränsupplösande på samma gång, där barnen är flöjtar som slukas av snön och namn har ben i munnen, berättar Daugbjerg en folkloristisk saga om vår tid. Skönheten är ett slag ansiktet, det grymma och det milda i ett lekfullt samspel. Vid ett fåtal tillfällen blir den aktivistiska tonen väl framträdande; ”Djuren tillhör människorna, och människorna äter av djuren. De slaktade kropparna ligger på röda speglar som breder ut sig på stengolven. Människorna tittar i speglarna och dricker från dem”. Men som helhet är Daugbjergs prosa präglad av en harmonisk dunkelhet, den låter bilderna växa på läsaren. Berättelsens konturer trär fram likt det mörka rummets efter en dag utomhus i bländande sol.
När mänskligt motstånd inte längre är verkningsfullt blir det till troll. Vi ser det i den svältande Karoline, som sväljer halm i smyg för att distansera sig från människorna. Vi ser det i sjukdomarna som vandrar över åkrarna. Vi ser det i mannen som ljuger för sina lungor som om de vore barn. ”Ni kommer klara er, lungor”, viskar han medan hostan täcker hans kudde av blod.
Romanen har kallats ”en syrabomb i ett H C Andersen-land”, men det går lika bra att hävda motsatsen. ”Troll” är en reality check, en särskild vaken samtidsskildring. Daugbjergs budskap till människorna fortsätter ringa när boken är färdigläst: Akta er, annars kommer troll och tar era barn.
