Frågan, hur man är närvarande i ögonblicket, är central för Jenny Offills hyllade roman Avd. för grubblerier, som kom ut på svenska i våras.
Jenny Offill har nära till skratt och pigga ögon som kikar nyfiket på mig när jag ställer frågor.
Vi träffas på hennes svenska förlag Natur & kulturs kontor i Stockholm. Jenny Offill har precis ätit lunch och lyser när hon pratar entusiastiskt om vistelsen i Skandinavien. Hon har just kommit från ett par veckor i Norge, hennes första riktiga semester från skrivandet på många år.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Framför oss ligger hennes roman. Omslaget är mörkblått, med stjärnor. Det är inte ett typiskt omslag för en bok som kretsar kring moderskap. Det är medvetet, berättar Jenny Offill.
– Det var viktigt för mig att boken inte skulle vara könad. Jag vill att alla ska kunna läsa den med öppet sinne.
Om genomslaget
Avd. för grubblerier handlar om en kvinnlig författare i New York. Men ”jag kanske borde ha gjort henne till botanist”, säger Jenny Offill, apropå att alla tror att varenda bokstav är självbiografisk när kvinnor skriver i jagform. Huvudpersonen får barn och läsaren får följa med i hennes liv som förälder och partner, i ett äktenskap som drabbas av utmaningar. Det är en experimentell och filosofisk roman, som har fått ett oväntat stort gensvar från en bred publik. Den är skriven på ett mycket destillerat och renskalat språk, där styckena är korta och laddade med innehåll.
Jenny Offill trodde själv att boken främst skulle intressera litteraturnördar, och blev därför positivt överraskad av hur många – från olika grupper – som läst. Män, kvinnor, unga och gamla. Vissa, berättar hon, har fallit för partierna om föräldraskap, depression och äktenskap. Andra för huvudpersonens skrivkramp.
För Jenny Offill tog det 14 år efter debuten innan uppföljaren kom ut. Men nu i efterhand tycker hon att boken var värd tiden den tog att få ur sig. Hon är nöjd med romanen, och gensvaret har inneburit ett internationellt genombrott.
Kanske har folk lättare att ta till sig den här sortens experimentell litteratur i dag. Nu, när vi är vana vid att pussla ihop korta meddelanden på internet?
– Så kan det vara. Många har sagt att min bok påminner om stilen på Twitter. Men jag vet inte, jag har inte ens Twitter!
Om föräldraskap och skrivande
Nu är Jenny Offill på besök i Sverige, en plats där hon skulle vilja gå en föräldraskapskurs. Här verkar alla föräldrar mer harmoniska och avslappnade än i USA, upplever hon. Jag, som har varit småbarnsförälder på båda platserna, måste hålla med. Min erfarenhet är också att svenska föräldrar är lite mer avslappnade, inte minst för att välfärdssamhället erbjuder en annan trygghet, och mer tid för barnen.
– Som småbarnsförälder blir man ständigt avbruten. Det speglas i boken.
– Jag försökte hitta en form som låg närmare hur tankarna fungerar. Det behövde vara i fragment, men också en del längre passager.
Hon började skriva boken när dottern, i dag 11 år gammal, var liten. Hon arbetade med boken under tiden barnet växte upp, samtidigt som hon bearbetade två andra projekt som hon skrotade efter hand. För att hinna skriva kämpar hon dagligen med att tacka nej till saker, för att kunna fokusera på skrivandet. Bland annat har hon flera gånger tackat nej till prestigefyllda uppdrag som att vara jurymedlem, eftersom hennes filosofi är att bara säga när det finns ekonomiska skäl till det, eller när hon känner lust och glädje för uppdraget. Hon gör inget för status.
Om nytt material
Jenny Offill arbetar just nu med nästa bok, som hon har lovat förlaget ganska snart. Samtidigt undervisar hon i kreativt skrivande i New York. Hon bor i närheten, längre upp i New York State, efter att ha lämnat storstaden för barnets skull. Det var för stökigt, begränsande och dyrt, tyckte hon.
Många som har läst hennes senaste roman har tilltalats av hur den beskriver föräldralivets ambivalens.
– Vi är så rädda att prata om de svåra delarna av att vara föräldrar, som om det skulle visa att vi inte vill vara det alls. Det finns få andra komplexa känslomässiga upplevelser som det finns så mycket tabu kring att beskriva fullt ut. Som kärlek, eller sorg.
Men tänker du att sorg kan ha positiva effekter?
– Ibland kan man se saker klarare när något har tagits bort. Ibland för att marken under dig har försvunnit, för att någon försvunnit, eller du har blivit sviken. Det du tänkte var stabilt är inte det. Då vaknar man, för vad som händer omkring en. Man lägger märke till allt, på ett nytt sätt.
Jag tänker ofta på vad en vän sa, att rädsla bara är en dröm, i framtiden. Barn är inte lika rädda som vuxna.
– Det är därför det är så intressant och roligt, och samtidigt svårt att vara med barn. De är lika intresserade av att se på en papperskopp på gatan som att gå på konstutställning. Som förälder bestämmer man vad som ska prioriteras. Men när du tillbringar tid med barn tvingas du ifrågasätta, vad som är viktigt och inte viktigt.
På grund av sin skildring av konflikten mellan skrivandet och föräldraskapet, har hon kallats för ”Knausgård i drag” i Norge.
– Jag tror att jag förstår hans projekt och vi har beröringspunkter. Men vi har valt motsatta sätt att göra det på.
Medan Karl Ove Knausgård försöker få med varenda detalj av småbarnslivet, har Jenny Offill valt ögonblick.
– Hur mycket kan jag utelämna, och ändå ha en bok? Finns det sätt att hitta vad som är viktigt med alla ögonblicken, så att jag kan komprimera många känslor i små utrymmen?
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Hon funderar själv på om hon på något plan valt stilen för att hon är kvinna. Den sortens skrivtekniska kunskap blir viktigare, för att bli tagen på allvar, menar hon.
– Jag menar tänk dig en kvinnlig författare som skriver hundra sidor om ett födelsedagskalas? Kritikerna kommer inte nödvändigtvis falla som furor.
