BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

”Vad tjänade jag för syfte i ditt liv” är lite som en jordgubbstårta. Många spännande lager, men en ganska näringsfattig botten. Det bästa är nästan det längst upp: analysnivån, jordgubben, snarare än sockerbotten. Boken är egentligen inte så avancerad. Det är en samling av beskrivningar av egna sexuella erfarenheter, varvat med upplevelser av prostitution.

”Alla” visste vem det var

Boken har blivit en modern kultklassiker i hemlandet USA. När bokens höjdpunkt, novellen ”Adrien Brody” publicerades på hajpade poeten Tao Lins nättidskrift 2011 gick internet bananas. Den handlar om att den 21-åriga författaren kontaktar en dubbelt så gammal man, en känd kulturteoretiker, och frågar om han vill ligga. Han tackar ja, trots att han har en partner (PS svin). Interaktionen och sexet – där hon vill vara undergiven, i linje med mainstream-porren – beskrivs på ett avskalat, distanserat sätt. ”Alla” i litteratur-New York visste vem mannen var i verkligheten. Novellen blev ett fenomen, och som min kollega Agri Ismaïl påpekade när han berättade för mig om boken första gången: det är som en dokumentation av ett performance. En beskrivning av ett socialt (sexuellt) experiment, där hon själv är huvudpersonen.

Ambivalensen som uppstår: om din fantasi är att vara någon annans fantasi, för att du blivit skadad och vill känna dig älskad och bekräftad. Vem har makten, vem utnyttjar vem? Vem är offret, vem är vinnaren?

Eller är allt bara en enda gråzon?

Längtan efter att släppa taget

Jag tror inte – till skillnad från flera manliga läsare – att Marie Calloways längtan efter undergivenhet bara handlar om att tillfredsställa männen. I stället sätter den ord på – genom att skruva upp volymen till max – hennes specifika erfarenhet som kvinna. En längtan bort från kontroll, i en tid där porr, distansering, utbytbarhet och ironi tagit rollen som intimitet och kärlek kunde haft.

Det finns dimensioner av den feminina erfarenheten som jag tror män har svårt att greppa. Det finns ingen plats i vårt samhälle för en feminin identitet som tillvaratar det känsliga, intuitiva. Där man tillåts bara vara – till skillnad från det mer manligt kodade agerandet.

Närvaron, känslan, ­meditationen som anses fult, i en tid där bara prestation ­anses vara värt någonting.

Det är det Marie Calloway ringar in. Åh, jag önskar jag hade mer utrymme att utveckla. Det får bli en annan text. Men tills dess lämnar jag er med det här:

Jag har aldrig träffat någon huvudsaklig feminin person som inte – djupt inne, invirat i kvävande lager av skam – drömmer om att släppa taget. Det handlar inte bara om sex. Utan att få vara passiv, i all dess komplexa mening. I vårt samhälle betyder passiv lat, eller dålig. Men det finns så mycket mer. Att få vara öppen, att ta emot. Vila, skapa. Att slippa prestera, kämpa, jaga, tävla.

Eller, helt enkelt: inte behöva göra allt själv hela jävla tiden.