När Louisiana Elefantes farmor väcker henne mitt i natten och säger att de genast måste ge sig iväg, för räkenskapens timme är inne, så säger hon inte emot. Hon sätter sig i bilen och åker från Florida till Georgia. Louisiana är van vid sin farmors nycker. Hon är dessutom alldeles för van vid att plötsligt behöva flytta. Hela hennes barndom har varit en enda lång räcka av uppbrott. Det är en gammal förbannelse som sägs ligga över släkten. Louisiana sörjer både de vänner och husdjur hon har tvingats lämna. När farmor först blir sjuk och sedan försvinner så tvingas hon dessutom att klara sig helt på egen hand. Räddningen blir de vänliga människor som kommer i hennes väg, och det är också de som till sist blir hennes nya hem.
Det finns en tydlig sagoton i ”Louisianas väg hem”. Det är en ton som delvis bärs av Louisianas egna tankar och fantasier kring Pinocchio, sagan om den lilla trädockan som hon identifierar sig med. Tonen finns också i det stråk av sagans magi som finns där, och som uppstår när farmors märkliga historier och Lousianas egen fantasi filtrerar det som sker.
Berättelsen utspelar sig i USA under 1970-talet. Lousiana är, likt Pippi Långstrump, en föräldralös flicka som i alldeles för hög grad har fått klara sig på egen hand. Men där Pippi har sin muskelkraft och sina pengar har Louisiana bara sin vackra sångröst.
För en vuxen läsare väcker berättelsen om Louisiana många tankar kring verkliga fall. Som Tara Westover, nu aktuell med sina memoarer om uppväxten i en fundamentalistisk mormonfamilj. Som syskonen i Ystad, som hölls isolerade av sina föräldrar, och alla de kända och okända fall med barn som lever med psykiskt sjuka föräldrar. Eller alla de barn som får sin barndom förstörd av missbrukande föräldrar.
Det finns mycket mörker i berättelsen om Louisiana, men det boken egentligen handlar om är något ljust. För det går väl för flickan, till sist. Även efter att hon har fått inse att hela hennes tillvaro har varit byggt på en enda stor livslögn.
Bokens styrka ligger mycket i språket och berättarrösten. ”Louisianas väg hem” berättas i jagform, med en stil där flickans intryck och tankar sätter sin prägel på nästan varje mening. Det är ett lillgammalt språk, kryddat med fantasi och en sorts humoristisk knorr på det hela som gör att det som är svart framstår som färgstarkt. Det är dessutom en fartfylld berättelse, där man inte har långtråkigt för en sekund.
Det är tydligt att Louisiana i sina värsta stunder har anfall av ren ångest. Det skildras men inte på ett sätt som förskräcker, utan på ett sätt som gör känslan både begriplig och möjlig att hantera. ”En tragedi hade inträffat, mörkret hade sänkt sig och farmor var försvunnen, men Bernice hade fortfarande håret uppsatt på papiljotter”, skriver hon. En tanke som genast leder vidare till nästa – att man aldrig kan vänta sig hjälp från en person som ständigt har håret i papiljotter. Det goda i ”Louisianas väg hem” doftar sött av kakor och är verkligen så gott något kan vara.
Jag lämnar boken med saknad. Louisianas värld må vara hård och orättvis på många sätt, men jag trivdes bra med att vara där i sällskap henne.
