Allra senast kom Sofia Rönnow Pessahs litterära version av katalogarian, ”Männen i mitt liv” där hon låter sin huvudperson Sonia rada upp de 50 män som hon legat med ditintills. Ungefär samtidigt gav Sofia Stenström ut ”Magic Love Pixie”, om en Nadja som försöker knulla sig ur sorgen efter sin mamma. Innan dess kom Sara Villius ”Madonna”, en vass och skamlös skildring av en medelålders kvinnas vilja att bända sönder den heliga mammarollen och ge efter för sin kåthet.
Bara några exempel, det har också kommit flera svenska romaner där kvinnor utforskar bdsm-sex, med män. Nästan alltid i rollen som den underordnade. Som Gertrud Hellbrands ”Satirycon”, Kajsa Sundins ”För att de ville det”. Helena Österlunds romanfigur provligger sig fram bland dominanta män, swingersmän, dumma män, snälla män, med en minutiös detaljrikedom i sexskildringarna i ”Min sårbara kropp”, som vore sex en arbetsuppgift.
Så det knullas. Heteroknullas, ska väl tilläggas, det är kvinnor som skriver om att ligga med män. Men väldigt sällan fritt och glatt.
– Kan man få lov att ligga runt utan att vara ledsen, tack?
Författaren och kritikern och sexliberalen Jenny Högström skrattar lite uppgivet.
För det är långt från några glada plums ner i den frigjorda, härliga sexualitetens uppvärmda bassänger som levereras, snarare desperata dyk ned i slemmigt, iskallt havsvatten. Man vet aldrig vad som lurar på botten. Ofta ett as.
Ofta en man som i henne ser en levande pornografisk fantasi, den lyckliga horan, hon som gör allt han vill och inte ens vill ha betalt för det.
Har vi inte kommit längre?
– Jo, men det finns en större öppenhet för kvinnlig sexualitet i dag, det är bara det att när de här kvinnorna går ut och börjar ligga så stöter de på patriarkatet och det blir det så här, säger Jenny Högström.
Drivna av begär
Rönnow Pessahs Sonia har asdåligt sex men blir ändå nöjd för ”sperma är positiv feedback”. Sofia Stenströms Nadja ser som en duktig flicka till att hålla sig öppen – ”så kapabel, så tränad i att älska – en riktig kärleksatlet!” – för den som alltid tar emot kan inte bli tvingad.
– Kvinnor får väl inte lov att ha en fri sexualitet utan att det ses som en del av en psykisk störning, som i Lars von Triers ”Nymfomaniac”-filmer – den här ”fyll mig i alla hål”-desperationen är en väl inarbetad trop, säger Jenny Högström.
Men trots allt finns det ett stort utrymme för kvinnligt begär som är både lustfyllt och bejakande i många av de här böckerna. Alla de trasiga själar som försöker ligga sig trygga drivs ändå av sitt begär.
– Det är inte kåtheten som är problemet. Sen att det misslyckas i mötet med de här jäkla männen, det är en annan sak, säger Högström.
Flera av böckerna sätter ord på alla de där gråzonerna mellan rena övergrepp och den sorts underkastelse som kvinnor förhandlar fram hos sig själva för att kunna placera sig på en åtråvärd plats i begärshierarkin. Sexualitetens skuggsidor som fått lite sidoljus kastat på sig av den stora strålkastare som metoo belyste övergreppskulturen med.
De berättar om det sårbara i förhandlingen, det sköra och svåra i att försöka ta reda på vad ens sexualitet är, bortanför patriarkatets giftiga fantasier.
Som den amerikanska författaren Saskia Vogel skriver i sin roman ”Älskarna”: ”… om det fanns en smitta, så var den inte jag. Det var något jag hade blivit infekterad med, sprunget ur den vetenskap som begripliggör sex genom patologin, en patriarkal ordning som inte bara sviker kvinnorna utan oss alla.”
En roman som också handlar om sex som tröst, men som även är en fin skildring av hur en bdsm-relation faktiskt kan erbjuda den där trygga famnen som huvudpersonen längtat efter att vila i. Men då är det också med en kvinna som dominant partner, som hon finner den.
Polariserad debatt
Annars är bdsm-sexet problematiskt i samtidslitteraturen, eller defensivt förklarat som i Gertrud Hellbrands ”Satyricon”. Debatten om den sexuella läggningen är lika polariserad som den om flyktingmottagande: å en sidan förespråkarna som inte vill kännas vid någon koppling mellan kvinnoförtryck i verkligheten och maktlekar i sängen, å andra sidan motståndarna som bara ser våldtäkter, legitimerade av ett subkulturellt skimmer.
Det tycks så svårt för kvinnor att utforska sina gränser, eller knulla sig till jagupplösning, utan att springa rakt in i sexismens fälla, gå patriarkatets ärenden.
– Sexualiteten är en reinactment av konflikter – begäret är ett sätt att hantera saker som i livet känns orubbliga, som könsmaktsordningen, säger Jenny Högström.
Det krångliga, krängande boksexet känns trots allt som ett fall framåt. Ett resultat av samma rörelse som gjorde världen redo för metoo-revolutionen, den som erkänner kvinnor som sexuella subjekt. Att det ska ta så lång tid, så många år av förvirrade ”våga säga nej”-kampanjer och ”att visa pattarna i tidningen är frihet”-faser innan den kraft som sattes igång med försöken till sexuell revolution under 1900-talet ger ordentlig effekt, är förstås nedslående. Också att det som heterosexuell kvinna uppenbarligen fortfarande är så vansinnigt svårt att ta plats som begärande människa. Men nu kan vi i alla fall skriva om det.
