Julia är huvudperson i Josefine Adolfssons nyutkomna roman ”Rippad”. På bokens baksida jämförs hon med den ”explosiva skuggestalten” Travis Bicle i ”Taxi Driver”. Det är en träffande jämförelse, men själv kommer jag snarare att tänka på Arthur Fleck i ”Joker”. Liksom honom har Julia slussats in och ut ur psyket, har en sårig relation till sin alkoholdementa mamma och försöker hålla sig över vattenytan genom förnedrande ströjobb. Om Arthur Fleck hade jobbat via appen Workish i Malmö – då hade man fått något som liknade ”Rippad”.
Dock ska det sägas att Julia är betydligt bättre på att hålla sig över ytan än både Bicle och Fleck. När berättelsen börjar har hon så många kneg att hon knappt hinner sova. Hon åker hem till en handikappad kvinna och flätar hennes hår, hon serverar ett äldre par i kort kjol och uppknäppt blus, hon proppar i sig tabletter och vikarierar som hemkunskapslärare. Under lediga dagar slinker hon in i ett personalgym för att bygga upp sin kropp (som hon beskriver som ett ”alternativt underjordiskt värdesystem”). Och om hon någon gång skulle krascha får hon stöd av sin inneboende, den prostituerade heroinisten Omid som rätar upp henne med kärlek och tjack.
Kring detta spinner Adolfsson en rapsodisk berättelse, som kretsar kring en affär med en slemmig arkitekt. I romanens början tvingar arkitekten henne att dammsuga topless i sin lägenhet i Köpenhamn vilket blir början på en otrohetshistoria. Även relationen betraktar Julia som ett jobb, trots att hon mest tycks få ut dyra naturviner och dåligt analsex av den. Som läsare anar man dock att hon hoppas på pekuniära fördelar i framtiden.
”Rippad” är Adolfssons tredje roman och den som har läst hennes tidigare böcker känner igen tematiken. I sin debut ”Kårnulf was here” skildrade Adolfsson ett missbrukande tjejgäng som högpresterade på högskoleprovet.
I sin andra bok ”Farlighetslagen” berättade hon om en backpacker som reste till ett Kuba i sönderfall.
Om dessa böcker skildrade en ungdomsvärld som föräldrarna abdikerat ifrån skulle ”Rippad” kunna beskrivas som en inblick i de övergivnas vuxentillvaro, där de far omkring som darrande höstlöv i kraftiga kastvindar. Som läsare kommer jag flera gånger att tänka på Andrea Arnolds bilder av på samma gång trasiga och vackra människor. I filmer som ”American honey” och ”Fish tank” förmedlar hon en känsla av att vara på en strapats mellan en efterfest och ett skitjobb, i ett samhälle där var och en är sin egen lyckas smed. ”Rippad” är som dessa filmer skickligt överförda till en tillståndsroman. Dessutom har Adolfsson vässat replikskiftena jämfört med tidigare böcker. Här är dialogen på samma gång stram och förvirrad, pepprad av punkter och elegant utskrivna tvetydigheter.
Tyvärr håller inte boken rätt igenom. Utan att avslöja för mycket så lyckas Adolfsson inte med slutet. Plötsligt dyker en gangster upp i en knivig situation och som läsare frågar man sig var fasen han kom ifrån. Tydligen är han en nära vän till Julia men vi får ingen bakgrund och ingen förklaring till varför han plötsligt står i Julias lägenhet och viftar med en revolver.
I äldre litteratur använde författaren ofta deus ex machina – ett gudomligt ingripande – för att ställa saker tillrätta i berättelsen och nog påminner Milans gästspel om ett sådant.
Som läsare anar man att författaren haft problem med att avsluta sin berättelse.
Det är synd. För på det stora hela är ”Rippad” en drabbande roman om unga människor som håller på att lösas upp inifrån. Den gestaltar en tid som på samma gång är barbarisk och hypermodern; med arbetskontrakt från 1800-talet som tecknas i futuristiska hotellkomplex. Detta fångas elegant i titeln. ”Rippad” är både en träningsterm för en muskulös kropp och ett annat ord för piratkopiering. Julia är en ambitiös ung kvinna som drömmer om att trimma sin kropp på flådiga hälsoanläggningar, men hennes lott i livet är ett förfalskat passerkort till ett källargym.
