– Skogen vid torpet har alltid varit en vän där jag kan gå ut och fundera. Närmaste bofasta granne bor en mil bort och till närmsta affär är det 3,5 mil. Det ställer andra krav på uppfinningsrikedom och planering än livet i stan.

Förutom författandet arbetar han med musikdokumentärer
på Sveriges Radio i Göteborg. Dessförinnan försörjde sig Sten Björnulfsson som snickare
i 20 år. 

– Jag har ett speciellt förhållande till materialet trä. Man kan lugnt säga att kvalitén på virket har blivit sämre. Se på gamla fönsterkarmar, det virket håller hur länge som helst till skillnad mot moderna som inte alls står emot påfrestningar på samma sätt. Det beror på att träden fälls för tidigt, de avverkas när de är 60 år i stället för 80 till 90 år som var praxis för bara några år sedan och längre tillbaka i tiden kunde virket vara långt över hundra år. 

”Vem vill semestra i ett kalhygge?”

Det är detta moderna skogsbruk, där så kallade skördare som sköts av en förare på kort tid förvandlar över 20 hektar skog till över 5 000 kubik fällt virke, som Sten Björnulfsson skildrar i sin bok.

– Det tar 17 sekunder för en skördare att fälla en fura, kvista den och kapa den till rätta längder. Aldrig mer än 17 sekunder. Jag såg en bild från ett skogsbolag efter en avverkning där området såg ut som efter en katastrofal stormfällning. Bildtexten löd ”En bild av fin slutavverkning”. Det är som att skogschefer, planerare och huggare kommer från en annan planet.

En av berättelserna i Rösterna i skogen handlar om ett byalag som för gemenskapens skull beslutar sig för att dra ett elljusspår i utkanten av byn. De får tillstånd av skogsbolaget att dra det och det fungerar fint tills det hörs ett muller i skogen och den kalhuggs. Det enda som lämnas kvar är stolparna som lamporna som lyser upp spåret är monterade på. Eftersom byn inte har 200 invånare räknas den inte som tätort och bolaget har ingen skyldighet att  informera om sina planer. En annan berättelse handlar om en badvik omgiven av skog som spontant blir ett ställe där folk tältar på semestern. Plötsligt är skogen borta och med den badgästerna.

– För vem vill semestra i ett kalhygge?

Finns ändå inget att se

Sten Björnulfsson säger att han samlar på skogens röster, minnen och fragment från nutid och det förgångna. En sak som försvinner med kalhyggena är antalet stigar i skogen. I bokens början går berättarjaget i sin barndoms skog där det fanns 16 stigar som bildade 14 kilometer promenadstråk i skogen. Jaget älskade att gå omkring i skogen och lyssna på sorlet från vinden ifrån träden. Skogen hade en andning och gåendet behövde inget mål, det var bara att följa stigarna. Efter avverkningen är de borta. 

– Stigarna finns inte längre. Hyggena ligger bredvid varandra. Markerna är sönderkörda och unga plantåkrar är ogenomträngliga att gå igenom. Men å andra sidan, det finns ändå inget att se där. 

Avfolkningen av skogar

Han påpekar att avfolkningen av skogarna var en förutsättning för det industriella skogsbruket. Det blev ofantliga områden med skog, utan människor, som kunde avverkas. En av berättelserna i boken handlar om avfolkningen. En person får sin brevlåda flyttad till riksvägen 13 kilometer bort. Posten måste spara. Men vem vill åka 13 kilometer till en fuktig brevlåda med en räkning i? Man kan skicka mejl, visst kan man det. Om det finns täckning. Det sägs att telefonbolaget ska bygga ut masten men det är inte säkert att täckningen kommer hit. Det verkar som att de vill att man ska flytta med brevlådan, slutar berättelsen.