Lisebergshallen hösten 1995. Människor i långa luggar och för små Adidasjackor väntar otåligt på Blur. Men så kliver ett annat band upp på scenen. En ljus röst sjunger rise and shine och det låter fint och poppigt, men för en 13-åring som bara vill se Damon Albarn är det svårt att tänka sig att det där bandet snart ska stå på betydligt större scener än den här. Men Lisebergshallen byttes mot världen och The Cardigans blev en av Sveriges största musikexporter. I efterhand helt rimligt, även för någon som då var en tvivlande tonåring. Nina Persson själv tycker på sätt och vis tvärtom.

– Hade jag vetat hur det skulle vara några år senare hade jag nog varken trott på det eller önskat att det skulle bli av. Tiden runt -99 var påfrestande. Vi var på konstant turné och jag hade ju aldrig hungrat efter någon musikkarriär, säger hon.

Solodebut efter 20 år

Ändå är det ju precis vad Nina Persson har gjort – musikkarriär. Med Cardigans har hon släppt fem skivor sedan debuten för 20 år sedan och dessutom har det blivit två album med A Camp. Och förra veckan kom solodebuten Animal Heart. En skiva som det var dags för.

– Vi fick barn för tre år sedan och jag visste att det skulle vara svårt rent praktiskt att göra något annat än en soloskiva, så det var en ganska stor anledning till att det blev så.

Men egentligen är skillnaden inte så stor från när Nina Persson har jobbat med A Camp, säger hon. Nu som då har hennes man Nathan Larsson varit med och skrivit låtarna, men Niclas Frisk är utbytt mot New York-vännen Eric D Johnson. Och framförallt, Nina är den som har fått ta besluten.

– Det är lite flummigt, när jag gjorde första A Camp-skivan pratade alla om varför den inte släpptes under mitt namn, och nu är det tvärtom. Men ja, vi har jobbat på samma sätt den här gången så mycket är sig likt. Fast jag har mer varit den drivande.

En annan skillnad är att processen har gått lättare än någonsin. Nina har varit tvungen att inte älta för mycket. Att köra på.

– Jag har liksom inte tid att analysera sönder allt. Jag fick bestämma mig för att jag måste jobba på dagtid, få någonting gjort och inte gå tillbaka hela tiden. När man har barn måste man vara mer effektiv. Innan har jag alltid tänkt att det inte ska gå lätt, för att då är det inte bra. Men nu har det gått lätt. Och det blev bra ändå.

Annars har självkritik varit det naturliga, ibland överdriven självkritik. Sådan har Nina alltid varit. Och kanske särskilt när det har gällt musiken.

– Det har väl med min bakgrund att göra. Jag kunde inte musik från början, samtidigt som jag var omgiven av så många bra och drivna musiker. Jag kände att jag inte kunde jämföra mig själv med dem. Det hängde väl i, att jag har haft ett behov av att nagelfara mig själv.

Samtidigt har hon alltid varit säker på sin egen röst. Den som under åren utvecklats från en mjuk twee-stämma till något betydligt vuxnare och djupare. Rösten hade hon, men kanske inte den creddiga kunskap som var så viktig för ett band i de kretsar Cardigans ville tillhöra i mitten av 90-talet.

– Att jag inte kunde musik är ju fel, men det hade kanske att göra med att jag började i ett band av killar som var lite kalenderbitare, man skulle ha koll på musik som var smart. Min bakgrund var att jag gillade att sjunga.

Nöjd med livet trots tuffa år

Men den bakgrunden har tagit Nina långt. Och hon tror att om 20-åringen som stod på Lisebergs­hallens scen fått hoppa fram till just nu, hade hon varit väldigt nöjd. Trots tuffa år under 90-talets slut. Och trots tuffa år under 00-talets slut, som innehöll både livmoderhalscancer och den långdragna och den omskrivna Tambourine-härvan.

– Ja, om jag fått se hur det är nu, att snart bli 40 och leva det här livet, så hade det nog låtit som en dröm.